Sök

Vem ska få fart på klimatpedagogiken?

Uppdaterad: 4 sep 2019

Som jag nämnt i tidigare inlägg fick jag för några veckor sedan synpunkter och invändningar på min figur 1 i boken av en fysiker, Leif Åsbrink, som är Dr. i molekylfysik. Enligt honom var inte figuren fysikaliskt korrekt. I sitt första mail skriver han bland annat följande:


”Där är en kurva som visar satellitdata. Där finns också två räta linjer som Du påstår har med klimatet att göra. Detta är fel. Det är INTE klimatdata!! I intervallet 1979 – 2019 (40 år) kan man bara räkna ut klimatet för perioden 1994 till 2004 genom att beräkna medelvärden över 30 år. Om diagrammet finns i Din bok borde Du ändra det. Kanske beräkna medelvärdet över 5-års-perioder, (från 1981.5 till 2016.5) och 10-års-perioder (från 1984 till 2014) samt medelvärdet över 30 år = klimatdata.”


Mitt ursprungliga syfte med figur 1 i boken var att påminna om hur terminologin plötsligt ändrades från ”global uppvärmning” till ”klimatförändringar” när temperaturförändringen, mätt mot referensperioden, inte längre steg. Leif Åsbrink hade ändå en bra poäng och jag tog därför hjälp av samma Leif för att ladda ner satellitdata från molnet. Leif kunde snabbt presentera nya kurvor som vi nu båda var överens om på ett bättre sätt beskrev hur klimatet faktiskt har förändrats sedan satellitmätningarna startade för 40 år sedan. Dessa kurvor återges i kapitel 3 i den senaste upplagan av boken. En annan slutsats som Leif Åsbrink gjorde mig uppmärksam på var att även om satellitdata framstår som långt mer tillförlitliga, jämfört med temperaturdata vid marken, så innefattar även dessa data en rätt stor osäkerhet. Den senaste datarevisionen ändrade trenden från 0,14 grader per decennium till 0,11 grader per decennium.


Efter mina rättningar fick jag dock återigen kritik. Man kan säga att jag blev kapad någonstans vid fotknölarna eller ännu närmare fotsulan. I en artikel på en blogg presenterade jag delar av kapitel 3 i dess uppdaterade form och ifrågasatte hur man kan komma till den alarmistiska slutsatsen att 450 ppm koldioxid i atmosfären kommer att bli förödande för klimatet. Jag gjorde också ett enkelt räkneexempel. Inte för att detta var helt korrekt men för att ge en känsla för den orimliga slutsatsen att 450 ppm kommer att leda till en kraftig temperaturökning i likhet med klimatmodellernas förutsägelser. Min poäng var att påvisa verkligheten, dvs. observationer mot modellerna. Jag fick nu veta att jag som okunnig icke expert egentligen borde hålla truten och inte engagera mig i klimatdebatten överhuvudtaget. Trots mina tappra försök att förstå vad frågan handlar om ansågs jag långt ifrån trovärdig i min analys.


”Frågan är något mer komplicerad även om hon och många andra så väldigt gärna vill finna genvägar till vetenskapen. Vad som sägs i Elsa Widdings bok är helt inkorrekt och bidrar till att ytterligare förvilla dagens stolliga klimatdebatt. Skall man ägna sig åt vetenskaplig debatt är det oundvikligt krav att man sätter sig in i fakta. Ingen är bekänt av pseudovetenskap.”


Med blixtens hastighet avfärdades hela boken och jag kastades in i hörnet bland den växande skaran av både experter och icke-experter som anklagas för att ägna sig åt pseudovetenskap. Allt är fel! Punkt slut! Min bok är granskad av ett antal professorer inom olika ämnesområden. Ändå tvivlar jag inte för en sekund på att vissa delar kunde framställts bättre. Kring flera av frågeställningarna råder dock ingen konsensus och de olika infallsvinklarna ter sig ibland oändliga. Jag tänker på citatet av Arkimedes: ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden.”


Att koldioxiden är kontrollknappen som styr temperaturutvecklingen anser jag att det saknas belägg för. Det är också min starka övertygelse att klimatpropagandan i samhället kraftigt förstorar klimatproblemen. På bekostnad av många andra viktiga problem som kräver en lösning här och nu förminskas dessa och hamnar i skymundan av klimatfrågan. Hur samhället vilseleder en hel generation och laddar våra barn med klimatångest är i sig en stor katastrof. Detta är tankar och frågeställningar som jag också utvecklar i boken.

Det kan aldrig vara fel att ställa öppna frågor. Det kan inte heller vara fel att göra sin egen analys baserad på den kunskap man har. Kan det då vara fel att kommunicera dessa tankar till andra på det sätt som jag beskriver i förordet till boken?


”För egen del har jag gjort en upptäcktsresa! Den vill jag dela med mig av till andra sanningssökande vuxna. Det är vårt ansvar att begripa klimatkarusellen, då blir det lättare att lotsa våra barn till viktig klimatkunskap. Jag hoppas att boken inbjuder till att så många som möjligt på ett mycket enklare sätt ska kunna göra en liknande upptäcktsresa av väsentlig kunskap.


Förståelse för klimatförändringar förutsätter insikt, eftertanke och analys samt stor öppenhet för nya förklaringsmöjligheter. Frågan är inte avgjord och vetenskapen är långt ifrån överens. Det är nu debatten måste börja. Jag är inte expert inom klimatområdet men jag har påbörjat resan att försöka sätta mig in i de frågor som kan besvaras i klimatkarusellen.”


Jag anser att klimatdebatten idag är onödigt polariserad i två läger (skeptiker eller alarmister) och jag önskar att fler experter vågade krypa ur sina skyttegravar för att om möjligt bidra till en värdig debatt om klimatet. Det är dock tydligt att vissa experter, som redan lämnat skyttegraven, inte verkar ha förstått VARFÖR vi icke experter ser det som helt nödvändigt att engagera oss i just denna viktiga fråga. Visst! Vi saknar detaljerad expertkompetens inom varje enskilt område men vi försöker likväl att få en helhetsbild av frågan. Det är svårt men långt ifrån omöjligt! Nyfikenhet och sökandet efter vad som är mer rätt än fel leder oss med små steg närmare sanningen och längre bort från överdrifter som riskerar att köra ett helt samhälle i botten. Personligen är jag med mina 51 år djupt oroad över den moderna galenskapen i klimatfrågan! I Klimatkarusellen skriver jag följande:


”Håller historien på att upprepa sig? Det vi nu upplever i samhället är en helt ny form av överhet som växer sig allt starkare. Dessutom har den fått en övernationell karaktär. Håller politiker, journalister och lobbyister rentav på att återta den forna upphöjdhet som tidigare tillhörde schamaner, medicinmän, överstepräster, fakirer eller invigda? Det känns nästan som om domedagsprofeterna sitter på piedestaler av osorterad kunskap i en dimma av okunskap, högmod och dåligt omdöme. Olika former av skrämselpropaganda tycks vara ett viktigt instrument nu som då. Vad kan vanliga människor som inte förstår var slutsatserna kommer ifrån göra? Kanske är enda vägen att uppmuntra andra att läsa på ordentligt, sätta sig in i sakfrågan, vara vakna, nyfikna, frågvisa och inte minst misstänksamma mot alltför snabba slutsatser. Det blir alltså viktigare att läsa på själv, reflektera, samtala, ifrågasätta och att ta plats. Det blir allt viktigare att värna demokrati och yttrandefrihet och inte minst att kämpa mot propaganda och indoktrinering.”


Vi måste givetvis lyssna till sakkunskapen, både på den skeptiska och alarmistiska sidan, vara beredda på kritik och kunna omformulera våra slutsatser i takt med att vi ökar vår kunskap. Men vi måste också lära oss att se skillnad på den konstruktiva kritik som syftar till att förbättra analysen och på den som bara syftar till att tysta ner. Trots ett visst motstånd och ibland välplacerade snubbeltrådar är det helt nödvändigt att alla vi icke experter, som representerar samhället i stort, tar plats i debatten och vågar utmana även sakkunniga experter i frågor som rör den komplexa klimatfrågan.


I boken beskriver jag en situation under mitt exjobb på Chalmers då jag anordnade en konferens för professorer inom olika ämnesområden och länder i ett försöka att lösa ett svårt problem. Det var första gången det stod klart för mig att experter inte alltid har så lätt att tänka utanför sitt eget kompetensområde.


”För mig blev det då tydligt hur svårt det kan vara för experter att tänka utanför den lilla och ofta smala område där man själv är expert och ses som en lysande stjärna. Kanske är det inte så konstigt att många experter idag tar ingångsvärden som givna förutsättningar i sin fortsatta analys och i sin egen forskning. Med de senaste årens informationsflöden tror jag att fenomenet med den tilltagande ”relativa dumheten” som Olle Hammarlund beskriver bara hör ökat. Förr i tiden visste man förhållandevis lite om väldigt mycket till skillnad från idag då man istället vet ganska mycket men bara inom ett litet smalt område. Det finns ingen möjlighet för någon att i dagens informationsmängd kunna konkurrera med en titel som universalgeni – forskningen är högt specialiserad – och utanför den egna smala men djupa kunskapen famlar man, som framgår ovan, lätt i blindo, samtidigt som man med emfas tenderar att hävda sin kompetens som vore man just ett universalgeni. Ödmjukheten framskymtar inte så ofta vare sig hos akademiker, mediefolk eller politiker.”


I detta sammanhang vill jag också återknyta till vad någon nyligen skrev i kommentarsfältet på klimatupplysningen.


Komplexa system kännetecknas av att de består av många delar, där kännedom om deras egenskaper inte räcker till för att förklara hela systemets egenskaper. De kan modelleras till viss del, men inte fullt ut förutsägas. De är alltså inte deterministiska. De är i regel adaptiva och förändrar sig när omgivningen förändras och kan även innehålla feed-back mekanismer så att de förändras av sig själva. Komplicerade system är lösbara om man har samtliga kunskaper om de ingående komponenterna och variablerna. Detta är i princip omöjligt med ett komplext system, speciellt som det gränsar till kaos.”


När jag läser dessa väl valda och genomtänkta ord går mina tankar osökt till en diskussion som jag nyligen haft med Leif Åsbrink i försöken att förstå var solforskningen egentligen står och vilka slutsatser man kan dra av den. Solens påverkan på klimatet har debatterats livligt under många år. Inte minst under de cirka 15 år då uppvärmningen tydligt bromsades in. Vad jag förstår är oklarheten stor hur solen påverkar klimatet. Jag läste nyligen om en några år gammal studie från Lunds universitet som för första gången rekonstruerat solaktiviteten under den senaste istiden. Studien visade att det regionala klimatet påverkas av solen och ger möjligheter att bättre förutsäga ett framtida klimat i till exempel Sverige. Raimund Muscheler är docent i kvartärgeologi vid Lunds universitet och medförfattare till studien som publicerades i Nature Geoscience i augusti 2014. Studien pekar bland annat på att det inte är den direkta solenergin som är den viktigaste faktorn. Det är istället indirekta effekter på atmosfärscirkulationen som påverkar klimatet. Det handlar alltså om att solens UV-strålning påverkar den atmosfäriska cirkulationen på ett sätt som gör att lägre solaktivitet kan leda till kallare vintrar i Sverige och Nordeuropa. Intressant nog visar samma processer att det blir varmare vintrar på Grönland med ökat snöfall och ökad stormaktivitet. Studien visar också att solens olika processer behöver finnas med i klimatmodeller för att bättre förutsäga framtida globala och framför allt regionala klimatförändringar.


Kan det vara så att vissa välrenommerade forskare helt enkelt gör det lite enkelt för sig genom att iskallt bara avfärda solens påverkan på temperaturen med hänsyn till studier som visar att solfläcksaktiviteten inte påverkar TSI värdet så som exempelvis beskrivs i artikeln Variations in solar luminosity and their effect on the Earth´s climate från 2006.


Såvitt jag förstår används också dessa resultat som argument för att det enbart skulle vara den ökade halten av koldioxid i atmosfären som ligger bakom de senaste decenniernas temperaturökning. Jag kan ha missuppfattat för det låter minst sagt märkligt!

Jag skickar rapporten till Leif Åsbrink och frågar vad han tror om saken. Han bekräftar mina tankar och påpekar att artikeln knappast utgör något ”bevis” för att solen inte påverkar temperaturutvecklingen. Solarkonstanten må ha blivit konstant – den varierar enligt rapporten mellan 1366 och 1367 W/m2 mellan solfläcksmaxima och minima. Det är bara 0.7 promille och ser inte ut att vara förklaringen till temperaturvariationer. Leif Åsbrink anser snarare att en viktig fråga borde vara varför en tio- till hundrafaldig temperaturökning i jonosfären inte skulle påverka den globala temperaturen alls.


Leif Åsbrink är som nämnts ovan Dr i molekylfysik men han vägrar erkänna att han har kunskaper om hur solen påverkar klimatet. Jag vet dock att han har ett specialintresse som radioamatör och jag har en känsla av att han visst kan förklara för mig hur det då förhåller sig med solens och solfläckcykelns inverkan på jonosfären. Vi talar alltså om den del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strålning från rymden och utgörs av ett plasma. Jonosfärer kännetecknas av hög elektrontäthet och därav följande hög elektrisk ledningsförmåga. Jonosfären påverkar därför utbredningen av radiovågor och möjliggör långväga radiotrafik på kortvåg mellan områden på olika sidor av jorden. Jag letar i mailhögen och hittar till slut nedan konversation om jonosfären från Leif:


”Elsa, Det är dramatiska effekter, har inget med den totala strålningen att göra. Nu är det minimum. Kortvågen är i stort sett död och det är sällan norrsken. (Att använda norrsken som reflektor var min favorithobby för 30 år sedan.) Det är dramatiska förändringar och det verkar rimligt att tro att dom kan påverka underliggande luftlager. Jag minns ett ”event” där solen gjorde en ”coronal mass ejection” eller kanske var det en protonflare – något rätt ovanligt i alla fall som träffade jorden. På den tiden gjorde jag dagliga experiment med en polare i Jugoslavien. Solen hade varit lugn länge och vi kunde höra varandra på grund av reflexioner mot dom små stoftpartiklar som hela tiden ramlar ner. Efter ”eventet” var reflektioner från dessa meteoriter borta. Orsak: jonosfären upphettad. Små partiklar bromsas upp gradvis utan att lämna joniserade spår tillräckligt täta för att reflektera vår frekvens (144 MHz) Ett sådant event är också påtagligt för rymdindustrin. Jordens atmosfär expanderar så att satelliter i låga banor bromsas av friktionen mot den uttunnade luften som expanderat ända upp till satellitbanorna. Temperatur i jonosfären normalt 20 grader eller så (tror jag). Kan gå upp till 1500 grader när det händer saker på solen. Om – och i så fall hur – detta kan påverka jordens termiska balans har jag absolut ingen aning om. Jag föreslår ingen mekanism. Okunnig i atmosfärsfysik. MEN det är ett välkänt faktum att solaktiviteten har STOR inverkan på vår yttre atmosfär. Om, och på vilket sätt detta påverkar jordens klimat är såvitt jag vet okänt och det saknas forskning. Kolla figur 3 här: https://www.robkalmeijer.nl/techniek/electronica/radiotechniek/hambladen/qst/1947/12/page13/index.html Det finns ett linjärt samband mellan utjämnat solfläckstal och MUF (maximum usable frequency.) Artikeln är från 1947 och täcker perioden 1935-1944. Det finns säkert moderna data men jag har inte hittat. Världen runt finns jonosonder som mäter jonosfärens halt av fria elektroner. Vore intressant att se om MUF-data korrelerar med satellitdata för temperaturer.


Det är rätt tydligt att temperaturen i den lägre stratosfären enligt satellitdata korrelerar starkt med det utjämnade solfläckstalet. Ser man direkt om man kikar på tabellerna.”


Hmm…, mina gissningar ser ut att bli bekräftade. Det finns utan tvekan någonting utanför meteorologernas synfält. I likhet med Leif Åsbrink drar jag inga slutsatser om hur solen påverkar klimatet. Jag kan på tok för lite. Men jag vill försöka sätta mig in i frågan. Jag läser om Svensmark teori igen, som Ingemar Nordin har sammanfattat på klimatupplysningen, och jag får en känsla av att Svensmarks forskning om kosmisk strålning är högst relevant.

Jag vill inte jämföra min bok Klimatkarusellen, vilka frågor kan besvaras? med Gösta Petterssons fantastiska bok Falskt Alarm, Klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt. Gösta Pettersson är disputerad forskare och professor emeritus i biokemi. Jag vill bara avslutningsvis passa på att nämna varför jag beundrar just honom och hans arbete för en mer nyanserad klimatdebatt. För det är precis vad detta handlar om. Hur tusan ska vi få fler att förstå vad som är högst rimligt och vad som är helt orimligt? Anledningen till att jag så gärna rekommenderar hans bok för alla sanningssökande vuxna är hans mod att faktiskt utmana IPCC. Förutom en mycket pedagogisk beskrivning av viktiga vetenskapliga frågeställningar använder han sina egna gedigna kunskaper inom biokemi för att peka på var IPCC trampar snett. Han är sakkunnig när det gäller kinetik såsom koldioxidens upplösning i vatten och han är tillräckligt trygg inom sitt ämnesområde för att inte falla för auktoritetsargument eller påklistrade konsensusbegrepp. Han är också en person som förstår hur viktig falsifikationen är för att ta vetenskapen ett steg närmare sanningen. Ingen har rätt till 100 % men Gösta Pettersson får mig att tänka själv.


Gösta Pettersson nöjer sig inte med att referera till ett antal peer-granskade rapporter. Istället förklarar han på ett sätt så att vi icke experter har en chans att förstå. Detta anser jag är grunden för god klimatpedagogik. Jag är glad och stolt över att Gösta Pettersson också står som medförfattare till min bok Klimatkarusellen, vilka frågor kan besvaras?




578 visningar1 kommentar

Frågor om beställningar, leveranser

och fakturor:

info@klimatkarusellen.se

Kontakta Elsa:

elsa@klimatkarusellen.se