Vem ska dra i handbromsen för en riskfylld energipolitik?
Inlägget nedan är ett utdrag från min kommande bok ”Klimatkarusellen, vilka frågor kan besvaras?” Kapitlet handlar om energipolitiken i Sverige och hur våra politiker inte verkar förstå konsekvenserna av den energipolitik som man idag driver.
Jag vill också passa på att tacka alla som har förbeställt boken. Intresset har varit stort och boken kommer därför att tryckas i slutet av juni. Om allt går som planerat räknar jag med att skicka ut böcker under juli månad. Boken beställer du på klimatkarusellen.se
Sverige står för drygt en tusendel av koldioxidutsläppen i världen. Sedan kärnkraften togs i drift har utsläppen minskat dramatiskt räknat per invånare. I takt med att kärnkraften i Sverige avvecklas och användningen av el ökar (elbilar) kommer Sverige i likhet med andra länder att bli mer beroende av fossil energi, troligtvis gas.
Två läger i energidebatten
I Sverige finns det dock två vitt skilda uppfattningar. Ett läger som ser det som nödvändigt att värna kärnkraften för att bidra till ett stabilt elsystem med låga utsläpp. Men enligt energiöverenskommelsen som gjordes upp mellan partierna 2016 finns en målsättning att all elproduktion ska vara förnybar vid ett bestämt år. Då finns inte utrymme för kärnkraft vilket är anledningen till att Moderaterna vill byta ut ordet förnybar mot fossilfri. Det andra lägret, vindkraftsförespråkarna, ställer sig frågande till kostnaderna för kärnkraft och hävdar att vindkraften vida överträffar kärnkraften i lönsamhet och man hänvisar gärna till marknaden, även om denna innefattar stora subventioner i form av gröna elcertifikat. Investerarna är inne på samma linje och därför ser vi just nu en kraftig utbyggnad av vindkraften i Sverige. Även politikerna, speciellt på den rödgröna kanten, drar sig inte för att heja på utvecklingen. Man är också noga med att poängtera att några politiska hinder inte föreligger för den som vill satsa på den dyra kärnkraften. Energiöverenskommelsen från 2016 påstås dessutom gagna långsiktighet. Men vad är då problemet med vindkraft och annan väderberoende kraft?
Energipolitiken är behäftad med två stora problem
Det första stora problemet med vindkraften är att tillgängligheten är betydligt lägre än för kärnkraft eller för annan så kallad baskraft, exempelvis vattenkraft, kolkraft, gaskraft. Detta betyder i praktiken att man inte kan räkna med att vindkraften genererar el alla de timmar som elen verkligen behövs. Historiskt har Svenska Kraftnät räknat med att 6% av den installerade effekten från vindkraften finns tillgänglig under 90 % av tiden. För några år sedan ansåg man det mer rättvisande att beräkna tillgänglighetstalet efter vindkraftens produktion under hela året, istället för bara under de fyra vintermånaderna. Eftersom det dessutom blåser mer på vintern än under sommarhalvåret har det föranlett en uppskrivning av tillgänglighetsalet sedan 2015 till 11 %, dvs. Svenska Kraftnät räknar nu med en tillgänglighet av vindkraft på 11 % av kapaciteten under 90 % av tiden. Värt att nämna i sammanhanget är att tillgängligheten för kärnkraft under flera år i Sverige låg en bra bit över 90 %. Sedan några år räknar dock Svenska Kraftnät med en lägre tillgänglighet för kärnkraften på 86 %. Går det då att ersätta kärnkraften i Sverige med vindkraft om man bara bygger tillräckligt mycket som ju incitamenten på marknaden styr mot? Svaret på den frågan är entydigt nej.
Om man exempelvis skulle få för sig att ersätta våra 10 000 MW kärnkraft med landbaserad vindkraft så måste man bygga 90 000 MW vindkraft för att vara säker på att få ut tillräckligt mycket el under alla de timmar som man behöver el, dvs. även vindstilla kalla vinterdagar. En så kraftig utbyggnad av vindkraften är helt orimlig av flera skäl. Ett av dem är att det hade behövts ett minst dubbelt så högt elpris för att räkna hem investeringen i vindkraft. Flera av dessa verk hade tvingats stå still under timmar då de kunnat köra för att inte överskrida 50 hertz på nätet. Systemet hade blivit extremt ineffektivt. En så kraftig utbyggnad hade heller inte varit möjlig med tanke på miljön, varken på land eller till havs. Många skulle säkert avfärda ovan resonemang med argumentet att vi har goda exportmöjligheter till grannländerna. Det är sant att nya utlandsförbindelser ökar möjligheterna till handel med omvärlden och på så vis bidrar till försörjningssäkerheten. De utgör dock långt ifrån någon garanti mot att effektbrist uppstår, speciellt inte när det är system med stora inslag av väderberoende elproduktion som kopplas samman. Det är inte alls ovanligt med lite vind både i Danmark och norra Tyskland när det samtidigt är i princip vindstilla i södra Sverige. Med den ansvarslösa energipolitik som nu drivs i Sverige går vi mot en ansträngd effektsituation som på sikt riskerar att äventyra välfärden.
Ett enkelt exempel på hur vindkraften trycker undan kärnkraften kan illustreras med en situation där vi bygger ytterligare ca 2000 MW vind och alltså närmar oss 10 000 MW. (I Svenska Kraftnäts prognos ligger en förväntan på ytterligare ca 3000 MW vindkraft på bara några års sikt). Om vi antar en blåsig sommardag i detta scenario och förutsätter en topplast som på sommaren ligger omkring 12 000 – 14 000 MW så blir det problem för kärnkraften, speciellt om våra grannländer Tyskland och Danmark har ett liknande scenario. Eftersom vi har ca 5 000 MW vattenkraft som inte går att reglera så inser man snart att kärnkraften blir det kraftslag om inte kan producera någon el under dessa timmar. Just de timmar då det blåser kraftigt kommer effekten räcka utan någon produktion från kärnkraft. När kärnkraften, som har höga fasta kostnader, inte får köra tillräckligt många timmar över året blir den snabbt olönsam, trots att priserna kan bli riktigt höga och intjäningen god under vintern. Situationen med en mycket hög andel väderberoende kraft leder oss därför raka vägen in i ett fossilberoende med ökade utsläpp av koldioxid. Valet står inte mellan kärnkraft eller vindkraft. Valet står istället mellan vindkraft och gas, eller vindkraft och effektbrist. Det blir problematiskt att kombinera ett pålitligt system (baslast som kör minst 7 500 timmar över året) med höga fasta kostnader med ett väderberoende system med noll i marginalkostnad men som bara kör runt 2800 timmar per år (landbaserad vindkraft). Detta system kräver ett annat och mycket flexibelt kraftslag som komplement.
Ur ett samhällskostnadsperspektiv blir det fel att prata om kostnaden för att investera i ett vindkraftverk isolerat och sedan jämföra detta med kostnaden för kärnkraften. I vindkraftskalkylen bör man addera kostnaden för den kapacitet som ska producera el under alla de timmar under året då vindkraften står still. Man bör också inkludera kostnader för att ta hand om stora vindkraftsparker när dessa inte längre fungerar. Det finns många skräckexempel från runt om i världen där stora äldre vindkraftsparker står övergivna och still. Ekvationen blir ännu mer komplicerad om man också tar hänsyn till att vindkraften över en viss kapacitet faktiskt trycker ut den värdefulla baslast som ännu finns kvar. Det handlar om att värna ett fungerande energisystem med ambitionen att detta ska fungera, dvs. leverera el under årets alla timmar, helst också under kalla vinterdagar och till en rimlig kostnad över tid. Det första, viktiga och självklara steget mot en fungerande marknad är att stoppa alla subventioner till förnybar energi. Solkraft kan för den enskilde vara trevligt och bra att montera på sitt tak men till systemet tillför den el främst när den inte behövs, dvs. under sommarhalvåret när efterfrågan är liten. Enligt ovan beskrivning har elsystemet redan idag problem med för mycket produktion under denna tid. Ur systemsynpunkt är därför en fortsatt utbyggnad av solkraft i Sverige allt annat än angelägen.
Det andra och nästan lika stora problemet som det första är att de politiska besluten kommer i helt fel ordning! Utan att ha tänkt igenom eller ens ha en aning om HUR energisystemet ska fungera i framtiden har politikerna bara bestämt att det ska vara förnybart. Ett rent önsketänkande alltså. Man tror att marknaden, som har styrts politiskt med subventioner, ska ordna detta. Problemet är att det inte längre är en fri marknad, i och med införandet av certifikatsystemet och krav på förnybarhet har den svenska elmarknaden blivit ett planekonomiskt system och sådana system har aldrig fungerat. De leder förr eller senare till växlingar mellan dyr överkapacitet och direkt brist och hela systemet blir instabilt. Med klimatet som argument har man ändå bidragit till att få in mer vindkraft. Detta har uppenbarligen känts både miljövänligt och politiskt rätt för våra politiker. Lite ironiskt skulle man kunna säga att det har satsats 50 miljarder av våra skattepengar (gröna elcertifikat) på att subventionera in och därmed bidra till att förstöra vårt energisystem där ingen idag har ansvar för att vi har tillräckligt med effekt i landet. Samtidigt lever de flesta i en föreställning om en ökad elanvändning. Hur kan det ens vara möjligt? Var ska all denna el komma ifrån?
Vilka är alternativen?
Vår iver att så snabbt som möjligt uppnå fossilfrihet, genom en snabb elektrifiering av bilsektorn och en samtidig snabb utbyggnad av vindkraft och sol, kommer att leda till att vi gör oss beroende av gas inom en inte alltför avlägsen tid. Koldioxidutsläppen kommer fortsätta att öka. För att minska vår användning av fossila bränslen ser jag ingen annan väg än att radikalt minska utbyggnaden av förnybar kraft och istället satsa på kärnkraft, trots höga fasta kostnader. Detta kräver dock en omreglering av energimarknaden och ett större fokus på samhällskostnader.
Vill vi fortsätta att bygga vind- och solbaserad elenergi så måste vi samtidigt planera för att bygga ut gaskraften i landet alternativt bygga ut vattenkraften. Detta skulle då kräva en lagändring. Många argumenterar givetvis att vi kommer att klara en kraftig vindkraftsutbyggnad eftersom vi har god tillgång på just vattenkraft. Men detta anser jag är ett förenklat synsätt. Den effekt som de norska kraftverken tillför systemet kommer att exporteras till andra länder genom de kablar som nu byggs och den vattenkraft som blir kvar i norden kommer inte att räcka för att reglera mot all väderberoende kraft som byggs i det nordiska kraftsystemet i takt med att fler reaktorer stängs. Vid en snabb nedläggning av kärnkraften har inte heller Svenska Kraftnät en chans att bygga om nätet i den takt som krävs, mångmiljardinvesteringar kommer att krävas.
Ett förnybart energisystem är omöjligt att förverkliga
Sammanfattningsvis kan man säga att förhoppningarna om ett förnybart energisystem är i praktiken omöjligt att förverkliga. Det enda sättet tycks vara att bygga nya kärnkraftverk, men ny kärnkraft är inte ekonomiskt konkurrenskraftigt mot vindkraft och vindkraften klarar sig inte utan fossilkraft när kärnkraften är nedlagd. Eftersom nuvarande marknadsmodell inte ger incitament att säkerställa effektbehovet så hamnar man i ett moment 22 med periodvis mycket höga elpriser och risk för bortkoppling när effekten inte räcker till. Det finns alltså en potential att producera mycket energi men vid fel tillfälle. Svenska Kraftnät har som uppdrag att hålla 50 hertz i nätet men man är inte ansvarig för att säkerställa effektsituationen. Om inte reservkapaciteten räcker till så löser man situationen genom att koppla bort last. Tyskland med sitt ”Energiewende” är ett illustrativt skräckexempel där man har investerat enormt i förnybar energi utan att några radikala utsläppsminskningar har uppnåtts. Det är hög tid för våra politiker att tänka om och inse situationens allvar.
Elsa Widding