Syfte med boken
Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i uppfattningen att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet.
Beslutsamheten att hålla klimatskräcken vid liv är påtaglig, någonting annat vill etablissemanget inte höra talas om. Därför används ord som klimatförnekare vid varje invändning där de alarmistiska slutsatserna inte håller måttet eller där analysen är felaktig. Det spelar inte längre någon roll om de som framför kritiken är professorer inom fysikalisk kemi, astrofysik eller liknande. En agronoms, klimatpsykologs eller socionoms uttalanden väger tyngre så länge han eller hon predikar den ”rätta läran”.
Utvecklingen, där våra politiker har bestämt sig för att det som kommer från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) inte på något sätt behöver ifrågasättas, är märklig. Ännu märkligare är det att både media och politiker idag är så dåligt insatta i sakfrågan att man predikar uppfattningar som man tycks tro är i linje med rapporteringen från FN:s klimatpanel IPCC men som inte sällan går helt på tvärs med vad som står att läsa i rapporterna. Därför är det nu viktigare än någonsin att ställa kritiska frågor, förstå de vetenskapliga kontroverserna och hur man sätter slutsatserna från IPCC på pränt i form av en sammanfattning för politiker runt om i världen. Det är också nödvändigt att reflektera över konsekvenserna av den utveckling som vi ser där både demokrati och yttrandefrihet tycks vara i allvarlig fara. Håller klimatfrågan på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet och alltmer övergå till att likna ett trossystem?
Det känns inte sällan som om vi har tappat perspektivet på vart vi är på väg. Inser vi inte att referensen bör vara en värld med snart 10 miljarder människor där 70 procent lever i städer och inte en värld med 3 miljarder människor där samtliga lever av självhushåll? Visst har miljörörelsen varit en viktig väckarklocka men den bär också skulden till att referensen har förflyttats till någonstans där den inte hör hemma.
Mitt syfte med denna bok är inte att söka påtvinga läsaren (dig) en uppfattning eller få läsaren att ta aktiv ställning mot klimatlarmen. Det är inget fel att komma till olika slutsatser på ofullständig och osäker information. Jag vill däremot utmana läsaren med mina frågor och i möjligaste mån mana fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till mer än ett katastrofscenarie, ”tipping points” och mål om att hålla uppvärmningen vid en viss nivå. Mer än allt vill jag bidra till att stoppa skrämselpropagandan och den kraftfulla och ovetenskapliga indoktrinering av våra unga som pågår idag.
Jag inser att jag med mina reflektioner och frågor kommer att trampa på ömma tår. Jag kommer med största sannolikhet att bli anklagad för att jag missuppfattat, att jag använt mig av alternativmedia, eller att mina påståenden har motbevisats många gånger om. Jag kommer också att kritiseras för att jag skriver om saker, speciellt i början av boken, som saknar relevans för innehållet, att jag är alltför personlig eller kanske för att jag väljer att nästan bara citera klimathotsskeptiker och inte alarmister. Skälet till detta är att de alarmistiska budskapen är så vanligt förekommande i media och väl kända för var och en i dag att de inte behöver återupprepas. Det räcker att läsa dagens tidning eller lyssna på radioprogrammet “Klotet” i P1. Kritiken kommer inte att förvåna men jag hoppas likväl att jag slipper simpla bortförklaringar om konsensus eller analyser av min person, ålder, kön, inkomst, politisk tillhörighet, hur empatisk jag är eller några andra identitetspolitiska påhopp. Inte ens hårfärgen vill jag ha analyserad även om det under detta arbete har tillkommit flera grå hårstrån som någon så kallad forskare från Chalmers eller Uppsala kan dra långtgående slutsatser av. (I kapitel 22 tar jag upp den förhärskande identitetspolitiken.) Jag vill bemötas i sak och jag diskuterar gärna IPCC´s modellresultat, temperaturkurvor nära marken eller högre upp i atmosfären, huruvida isen på Grönland ökar eller minskar eller varför man har valt att tona ner spektroskopidata som är relevanta för hur CO2 påverkar atmosfären, eller vad Henrys lag och övriga kemiska jämvikter säger om havens förmåga att ta upp koldioxid och mycket mer.
Jag har skrivit 24 avsnitt uppdelade på fyra huvudkapitel. I det första, ”Reflektioner om klimatet”, delar jag med mig av mina personliga funderingar kring klimatfrågan och ställer frågor som jag senare söker svaren på. I det andra, ”Vetenskapen” lyfter jag fram ett antal vetenskapliga frågeställningar som jag tror att många saknar grundläggande information kring. I det tredje och sista huvudkapitlet, ”Vad ska man tro?” resonerar jag kring flera av de konstigheter och konsekvenser som följer med utvecklingen inom klimatområdet. Samtliga 24 kapitel går att läsa oberoende av varandra. I del 2 av boken låter jag fyra sakkunniga personer ge sina vetenskapliga analyser av sju väsentliga, grundläggande områden kring vilka jag tror att den breda allmänheten saknar kunskap. Det är inte minst viktigt att ha denna information kring just dessa frågor innan man kallar dem som vågar ifrågasätta koldioxidhypotesen för klimatförnekare. I slutet av boken sammanfattar jag mina personliga slutsatser.
Efter snart ett år med klimatfrågan ständigt närvarande i mitt huvud är det dags att sätta punkt, att återgå till ett vanligt jobb och kanske kunna bidra till svar på någon eller några av de viktiga frågor som gör stor skillnad för miljön. Klimatkarusellen kommer fortsätta att snurra men vilka frågor kan egentligen besvaras?
