Klimatkarusellen, vilka frågor kan besvaras?
Jag är mycket orolig för utvecklingen inom klimatområdet. Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri där de alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan inte ens tål att debatteras i normal mening. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i uppfattningen att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet.
Beslutsamheten att hålla klimatskräcken vid liv är också stark, någonting annat vill etablissemanget inte höra talas om. Därför används ord som klimatförnekare vid varje invändning där de alarmistiska slutsatserna inte håller måttet eller där analysen är direkt felaktig. Det spelar inte längre någon roll om de som framför kritiken är professorer inom fysikalisk kemi, astrofysik eller liknande. En agronoms, klimatpsykologs, eller socionoms uttalanden väger tyngre så länge han eller hon predikar den rätta läran. Detta är skrämmande.
Våra politiker har bestämt sig för att det som kommer från FN:s klimatpanel IPCC inte på något sätt behöver ifrågasättas. Utvecklingen är märklig. Ännu märkligare är det att både media och politiker idag är så dåligt insatta i sakfrågan att man uttalar uppfattningar som man tycks tro är i linje med rapporteringen från FN:s klimatpanel IPCC. Inte sällan går denna rapportering helt på tvärs med vad som skrivs i de vetenskapliga rapporterna. Därför är det nu viktigare än någonsin att ställa kritiska frågor, förstå de vetenskapliga kontroverserna och hur man sätter slutsatserna från IPCC på pränt i form av en sammanfattning för politiker runt om i världen. Det är också nödvändigt att reflektera över konsekvenserna av den utveckling som vi ser där både demokrati och yttrandefrihet tycks vara i fara. Håller klimatfrågan på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet och alltmer övergå till att likna ett trossystem?
Det har tagit mig ett år att samla mina tankar kring dessa frågor och jag är nu beredd att trycka en bok som ska heta ”Klimatkarusellen, vilka frågor kan besvaras?”.
Jag har skrivit 25 avsnitt uppdelade på tre huvudkapitel. I det första, ”Reflektioner om klimatet”, delar jag med mig av mina personliga funderingar kring klimatfrågan och ställer en rad frågor som jag senare i boken söker svaren på. I det andra, ”Vetenskapen” lyfter jag ett antal vetenskapliga frågeställningar som jag tror att många saknar grundläggande information kring och i det tredje och sista, ”Vad ska man tro?” resonerar jag kring flera av de konstigheter och konsekvenser som följer med utvecklingen inom klimatområdet. Samtliga 25 kapitel går att läsa oberoende av varandra. I del 2 av boken fördjupas ett antal frågeställningar med hjälp av fyra sakkunniga personer (se innehållsförteckning nedan) för att ytterligare förtydliga de områden som jag tror att den breda allmänheten inte sällan har fått om bakfoten. Det är inte minst viktigt med grundläggande information kring just dessa frågor innan man kallar dem som vågar ifrågasätta ”koldioxidhypotesen” för klimatförnekare.
Mitt syfte med boken är inte att söka påtvinga läsaren en uppfattning eller få läsaren att ta aktiv ställning mot klimatlarmen. Det är inget fel att komma till olika slutsatser på ofullständig och osäker information. Jag vill däremot utmana läsaren med mina frågor och i möjligaste mån tvinga fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till mer än katastrofscenarios, ”tipping points” och mål om att hålla uppvärmningen vid en viss nivå. Mer än allt vill jag bidra till att stoppa skrämselpropagandan och den kraftfulla och ovetenskapliga indoktrinering av våra unga som idag pågår.
Jag inser att jag med mina reflektioner och frågor kommer att trampa på många ömma tår. Jag kommer med största sannolikhet att bli anklagad för att jag missuppfattat, att jag använt mig av alternativmedia, eller att mina påståenden har motbevisats många gånger om. Jag kommer också att kritiseras för att jag skriver om saker, speciellt i början av boken, som saknar relevans för innehållet, att jag är alltför personlig eller kanske för att jag väljer att nästan bara citera klimathotsskeptiker och inte alarmister. Skälet till detta är att de alarmistiska budskapen är så vanligt förekommande i media och väl kända för var och en i dag att de inte behöver återupprepas. Det räcker att läsa dagens tidning eller lyssna på radioprogrammet “Klotet” i P1. Kritiken kommer inte att förvåna men jag hoppas likväl att jag slipper simpla bortförklaringar om konsensus eller analyser av min person, ålder, kön, inkomst, politisk tillhörighet, hur empatisk jag är eller några andra identitetspolitiska påhopp. Inte ens hårfärgen vill jag ha någon analys av även om det under detta arbete har tillkommit flera gråa hår som säkert någon så kallad forskare från Chalmers eller Uppsala kan dra långtgående slutsatser av. (I kapitel 23 tar jag upp den förhärskande identitetspolitiken.) Jag vill gärna bemötas i sak och jag diskuterar gärna IPCC´s modellresultat, temperaturkurvor nära marken eller högre upp i atmosfären, huruvida isen på Grönland ökar eller minskar eller varför man har valt att tona ner spektroskopidata som är relevanta för hur CO2 påverkar atmosfären, eller vad Henrys lag och övriga kemiska jämvikter säger om havens förmåga att ta upp koldioxid och mycket mer.
Efter snart ett år med klimatfrågan ständigt närvarande i mitt huvud längtar jag efter att sätta punkt, att återgå till ett vanligt jobb och kanske kunna bidra till svar på någon eller några av de viktiga frågor som gör stor skillnad för miljön. Klimatkarusellen kommer fortsätta att snurra men vilka frågor kan egentligen besvaras?
Elsa Widding