Inledning
Ingen miljöfråga har någonsin fått så stor uppmärksamhet politiskt och vetenskapligt som den stigande atmosfäriska koldioxidhaltens förmodade orsaker och effekter på klimat och miljö. Larmen om klimatförändringarna är alarmistiska. I den offentliga debatten framförs ofta att den globala uppvärmningen är en livsavgörande fråga som hotar utplåna mänskligheten och förstöra vår planet. Om inte samhället ser till att våra liv förändras radikalt och snabbt, speciellt vad gäller vårt sätt att använda energi, så drabbas vi av smältande poler med stigande havsnivåer, översvämningar, torka, orkaner, tornados, värmeböljor, bränder etc. Politiska ledare har med stöd av media lyckats föra fram synen om ett skenande klimat, som kommer att leda till vår totala undergång.
I retoriken framstår det som om graden och riktningen av mänsklig påverkan på klimatet är bevisad genom det utval av forskningsrapporter som sammanställs via FN:s klimatpanel IPCC.
Helt utan stöd av vetenskapen sprids uppfattningen att vetenskapen nu för första gången har kvantitativ förståelse av alla relevanta faktorer som styr klimatet. Därför påstås klimatpanelen IPCC trovärdigt kunna producera inte bara scenarier, utan också förutsägelser om framtida klimat. Förutsägelser bygger på uppställda klimatmodeller. För att dessa ska vara trovärdiga bör de också kunna tillämpas på data från tidigare tidperioder. Låt mig bara peka på ett par närliggande exempel där de forskare som driver koldioxidhypotesen inte ens kunnat förklara varken uppvärmningen under 30-talet, avkylningen 1940-1975 eller pausen i uppvärmning mellan det kraftiga El Niño-året 1997 och det lika kraftiga El Niño-året 2016.
Klimatmodellerna ger oss inget svar och korrelationen mellan fossil koldioxid, temperatur och havsnivåhöjning är svag. Detta är inte förvånande eftersom planetens temperratur bestäms av en multimatris där inverkan av de flesta parametrar är okända.
Figuren nedan visar den med satelliter uppmätta medeltemperaturen under tidsrymden 1979 till 2018. Av figuren framgår att temperaturen har varierat med ca 0,3 grader inom femårsintervall (den blå heldragna kurvan). Medelvärdesbildning (Peter Stilbs) över intervallen 1979 till 1999 och 1999 till 2018 ger två räta linjer, som visar att i det första intervallet steg temperaturen med ca 0,4 grader medan den varit konstant under de senaste 19 åren. Under den period när temperaturen tydligt steg, kom frågan att kallas global uppvärmning. Därefter, när temperaturen istället planade ut och blev konstant, bytte samma fråga namn till klimatförändring.
Figur 1: Temperaturförändring mätt med satellit från 1979 fram till idag. Pilar som visar temperaturtrenden har jag själv lagt in.
IPCC är ett politiskt organ under UNFCCC, (United Nation Framework Convention on Climate Change) som i sin tur består av diplomatiska representanter för FN:s 196 medlemsstaters regeringar. De sammanträder årligen i tiotusental i COP-möten (Conference of Parties). IPCC-rapporterna som presenteras ungefär vart femte år beskriver hur världens regeringar efter förhandlingar och kompromisser tycker att det vetenskapliga kunskapsläget ska framställas. Det rör sig alltså om politiska förhandlingar med stöd av experter som regeringarna själva valt ut – för Sveriges del är det Naturvårdsverket.
Redan från starten för 30 år sedan har klimatpanelens uppdrag varit att fokusera på koldioxidhypotesen, dvs. att klimatförändringar primärt drivs av människans utsläpp av CO2. Detta har man också försökt att leda i bevis, utan att lyckas. Naturliga klimatförändringar, som bl.a. skapar variationer i temperatur har utelämnats som orsak med bland annat den krystade förklaringen att de över tid är konstanta. För att få anslag måste forskningen syfta till att på olika sätt styrka hypotesen om koldioxidens påverkan på temperaturen. Om forskningsanslag istället hade utdelats i syfte att ta reda på hur de naturliga variationerna inverkar på temperaturen så hade vetenskapen sannolikt kunnat redovisa detta. Men för sådan forskning finns tyvärr endast få och små anslag. Nedanstående bild använder den amerikanska klimatologen Judith Curry (2) för att illustrera hur lätt det är att inom forskningen finna samband och svar på det man söker där man söker. Risken är dock stor att man missar andra viktiga orsakssamband.
Figur 2: Judith Curry´s (2) syn på alarmisternas forskningsupplägg.
Istället för en konstruktiv analys av klimatfrågan upprepas gång på gång att konsensus råder kring temperaturökningen och att vi riskerar en framtida katastrof om vi inte skyndar oss att ställa om vårt samhälle. Sverige bör visa vägen för övriga världen, heter det. Som högteknologisk välfärdsstat anses vi ha både resurser och kompetens. Kosta vad det kosta vill. Vi måste gå före i ett läge där världen bara har tio till tolv år på sig att halvera utsläppen för att undvika en påstådd fullskalig klimatkatastrof. Media och lobbyister kommer också med motstridiga uppgifter som förvirrar begreppen. När det är varmt och torrt om sommaren anses det bero på den ökade halten av koldioxid i atmosfären. Värmen och torkan ses som bevis på att koldioxidhypotesen stämmer och att vi befinner oss i en klimatkris. När nästa sommar sedan blir kall och våt i ett närbeläget land så anses detta också bevisa koldioxid hypotesens korrekthet. Alla tänkbara utfall är med andra ord tänkbara för en och samma hypotes.
Vi tror dessutom att svaren är givna och att vi vet tillräckligt mycket om klimatförändringarnas orsak och verkan för att ladda våra barn med klimatångest. Vi lär dem om mycket de måste sluta med istället för att prata om allt som de kan och borde göra mer av. Dagens unga måste framförallt bygga på sin kunskap för att kunna bidra till att finna lösningar på världens stora utmaningar och problem. Nästa generation har sannolikt goda möjligheter att utveckla konkurrenskraftiga alternativ till fossilbaserad energi som inte är väderberoende. De kommer kanske också kunna bidra till att hitta botemedel på olika cancerformer, malaria och mycket mer.
Den som okritiskt litar på det som framförs i media kan lätt få panik! Ingenting tyder ju på att användningen av fossila bränslen kommer att minska. Det finns heller ingen realistisk möjlighet att minska användningen så mycket som krävs för att undvika en påstådd katastrof med om möjligt värre följder än något scenario för den globala uppvärmningen. Utifrån ett katastrofscenario inom 10 år borde det därför inte vara någon idé att ens försöka. Trots en fantastisk utveckling för vind och sol finns det idag inga energislag som på 10-20 års sikt helt kan ersätta fossila bränslen, som idag står för ca 80 % av världens energiförsörjning. Framställning av uran kräver mycket energi där ofta fossila bränslen spelar en viktig roll. Om man också beaktar bränseframställning för kärnkraft så är det alltså tveksamt om ens denna energiform kan ses som helt fossilfri.
Klart är att Kina och de flesta andra länder fortsätter att öka sina utsläpp i överensstämmelse med Parisövereskommelsen 2015. Är det då inte lite märkligt att förutse minskade utsläpp eller att uppvärmningen ens skulle ha en chans att stanna vid två grader vid seklets slut; om man samtidigt tror på modellerna? I så fall är vi på väg mot tre grader, eller fyra. Men skulle det ens vara dåligt om världen blev några grader varmare? Inte ens här är forskningen överens och vilka är egentligen för och nackdelarna? Världen har varit varmare förr. Förra årets minima i isutbredning i Arktis ser ut att ligga ungefär i mitten av minima sedan 2003 och tittar man på kurvan sedan 2007 så ser det ut att vara en försiktig tillväxt av istäcket fram till idag, allt enligt DMI (Danish Meterological Institute). Man kan också gå in i databasen MASIE där man också hittar NOOAs (National Oceanic and Atmospheric Administration) mätningar. Jag antar att uttalanden om att isen smälter i Arktis i en rasande fart baseras på datorernas beräkningar snarare än på faktiska observationer. Det tycks inte vara så det ser ut i verkligheten. Isen i Arktis började växa till på allvar någon gång efter den medeltida värmeperiodens slut omkring 1250. Utbredningen toppade under den Lilla Istiden (1300-1850) för att sedan minska något- men det är fortfarande långt mer is än under de föregående årtusendena, (Stein et. al). Detta verkar ju också högst rimligt. Den långsiktiga temperaturtrenden har varit fallande under de senaste 3000 åren.
Varför skulle vi egentligen vara rädda för ett varmare klimat? Och vilken temperatur är det egentligen vi eftersträvar? Även om temperaturen har stigit knappt en grad sedan den lilla istidens slut i mitten på 1800 talet, så uppmanas vi ändå att frukta uppvärmning som har pågått sedan dess; eller ännu längre om man beaktar, Central England Record, den temperaturmätning som startade 1659. Hur hänger det egentligen ihop? Är det ens säkert att kopplingen mellan temperatur och våra utsläpp av koldioxid är stark?
Figuren nedan visar temperatur, röda staplar, och ökningen av koldioxidutsläpp, blå staplar, mätt som medelvärden över tioårsperioder från början av 1900 talet fram till våra dagar. Ordinatan(svårt ord) representerar temperaturförändring och koldioxidökning i ppm. Av figuren framgår att korrelationen mellan utsläpp och markbaserad temperaturdata är minst sagt dålig; staplarna representerande mätningar efter år 2000 visar att den högsta koldioxidemissionen ger den lägsta temperaturökningen.
Figur 3: Röda staplar visar medeltemperaturförändringenar över tioårsperioder; blå staplar visar ökningen av antropogen koldioxidemission (MainicBeancounter).
Dessa frågor och många fler borde var och en bilda sig en uppfattning om, innan man okritiskt accepterar slutsatsen om en stundande klimatkatastrof. Kunskap om vad som styr klimatet är sannolikt också det mest effektiva botemedlet mot den numera omtalade åkomman klimatångest. Det finns alltså goda skäl att ta reda på hur väl larmen faktiskt stämmer.
Kanske är dagens domedagspredikningar bara en upprepning av samma mantra som vi har fått vänja oss vid sedan 70 talet, d.v.s att jorden står inför en katastrof och att vi bara har tio år på oss att ändra färdriktning? Samtidigt som larmen är många och frekventa, så framförs de sällan av meriterade klimatforskare eller av närliggande expertis. Sakkunninga personer som Lennart Bengtsson (professor i dynamisk meterologi), Peter Stilbs (professor i fysikalisk kemi), Nils-Axel Mörner (docent i Paleofysik & Geodynamik), Gösta Walin (professor emeritus i oceanografi, docent i teoretisk fysik), Gösta Pettersson (professor emeritus i biokemi) med flera kommer ytterst sällan till tals i svenska medier. Ändå har det framgått att hypotesen om en katastrofal uppvärmning framkallad av människan har stött på stark kritik på vetenskapliga grunder. Inte minst genom rapporter, vetenskapliga artiklar, facklitteratur och bloggar runt om i världen kan man ta del av skeptiska invändningar. Dessa invändningar kommer från i stort sett samtliga vetenskapliga discipliner med någon koppling till klimatfrågan, såsom klimatologer, geologer, kemister, fysiker, astronomer, statistiker och matematiker. Men vari består då den huvudsakliga kritiken och hur ska man förstå frågan bortom larmen?
Många tycks fortfarande tro att meningsskiljaktigheterna runt klimatfrågan handlar om huruvida vi har en pågående klimatförändring; den har fortgått under globens hela existens, 4,6 miljarder år. Det tycks inte heller råda någon tvekan om att förbränning av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp som påverkar balansen mellan inflöde av energi i form av solljus och utflöde i form av värmestrålning. Den första och viktiga frågan är därför om uppvärmningen efter andra världskriget, då utsläppen på allvar började öka, är utan motstycke i ett historiskt perspektiv samt om de primärt drivs av oss människor eller inte, dvs. om människan påverkar klimatet och temperaturen mycket, lite eller helt obetydligt. Frågan är också hur stor del av ökningen av koldioxidhalten som beror på vår användning av fossila bränslen. Andra viktiga frågor handlar om hur mycket planeten kommer att värmas fram till år 2100, hur stor klimatkänsligheten i verkligheten är, om uppvärmningen är ”skadlig” för livet på jorden, om vi har råd att kraftigt reducera utsläppen av koldioxid och om sådana utsläppsminskningar kommer att ”förbättra” klimatet. En ytterligare fråga som måste besvaras är vilken tilltro man kan ha till FN:s klimatpanel. I takt med att IPCC har blivit allt mer politiserat och efter en rad skandaler skulle man kunna tänka sig att det behövs en mer opolitisk och oberoende forskning för att driva klimatvetenskapen framåt på ett trovärdigt sätt.
Utvecklingen idag innebär att medieprofiler, artister, kyrkan med flera gör egna tolkningar av vart klimatet är på väg baserat på mediernas oftast vinklade och ovetenskapliga budskap. Det är givetvis bra med ett starkt engagemang för någonting som man tror på men det måste i längden vara vetenskapligt underbyggt för att inte riskera att vilseleda.
Om nuvarande alarmism och ensidighet får fortsätta är jag rädd att Sverige snart inte längre kommer att kunna uppfattas som vare sig välfärdsstat eller kunskapssamhälle. Alarmismen har blivit en mångmiljardindustri och koldioxid ett starkt varumärke och ett levebröd för alltför många. Som en snöboll i okontrollerad rullning drar alarmismen med sig allt och alla i sin väg. Lagstiftarna tävlar numera om att skärpa kravnivåer. Bevis och logiska resonemang har inte längre någon plats som grund för besluten och de vetenskapliga principerna är som bortblåsta och gäller inte längre i denna fråga. Det finns istället en helt annan logik och ett förnuft som bara medlemmarna i den snabbt växande domedagssekten riktigt kan förstå. Ett exempel på utvecklingen är synen på och tolkningarna av väderfenomenen.
Vad kan man då egentligen tro på av alla larm som varje dag framförs i media? Var går skiljelinjen mellan de som hävdar att vi bara har tio år på oss att vända utvecklingen, och alla andra, som oavsett om de räknar sig som alarmister eller klimathotsskeptiker har en sundare inställning till klimatfrågan på samma sätt som man har till andra vetenskapliga frågor där det råder stora meningsskiljaktigheter till följd av betydande osäkerheter? Vore det inte dags för medierna att bidra till att minska polariseringen runt klimatfrågan? Att försöka förstå de bakomliggande drivkrafterna, sätta sig in i var forskningen faktiskt står, för att kunna besvara frågan om hur orolig allmänheten egentligen bör vara. Detta i stället för att bara tro blint på vad som skrivs i politiska sammanfattningar från FN, där de vetenskapliga slutsatserna har korrigerats av politiker för politiker. Är det inte journalisternas jobb att istället kritiskt granska FN:s klimatpanel IPCC och försöka förmedla en trovärdig bild av vad detta är för en organisation. Är det inte mediernas jobb att analysera bristerna, kartlägga förbättringsområden, ta upp forskares invändningar mot slutsatserna och inte minst granska hur väl sammanfattningen för beslutsfattare stämmer överens med den vetenskapliga forskningen som den påstås sammanfatta?
Men finns det då istället något fog för påståenden att de mänskliga utsläppen av koldioxid är försvinnande små bland alla andra faktorer som påverkar klimatet? Hur kan så många forskare komma till en sådan slutsats, helt i strid med de alarmistiska budskapen från IPCC? För att citera Taheda Kunihiko, vice-chancellor of the Institute of Science and Technology Research at Chubu University in Japan;
”Koldioxidutsläpp gör absolut ingen skillnad på vare sig det ena eller andra sättet. Varje forskare vet det, men det betalar sig inte att påtala detta.”
Taheda Kunihiko menar alltså att forskningsanslag inte utdelas till den som ifrågasätter koldioxidens dominerande klimatpåverkan i praktiken.
Verkligheten är kanske inte svart eller vit. Kanske är det nu viktigare än någonsin att försöka sätta sig in i klimatfrågans komplexitet för att förstå i vilken omfattning våra utsläpp av koldioxid faktiskt påverkar klimatet och om en potentiellt varmare värld är bra eller dålig. Genom en ökad kunskap hos allmänheten kommer också våra politiker att få en bättre chans att fatta riktiga och genomtänkta beslut. De åtgärder som sätts in för att begränsa en potentiell uppvärmning kommer i så fall att kunna stå i rimlig proportion till de förändringar som vi försöker att bromsa.
En av mina värsta farhågor är att världssamfundet nu spenderar tusentals miljarder dollar på att minska utsläpp av koldioxid på bekostnad av fattigdomsbekämpning. Tänk om man försummar möjligheten att elektrifiera en större del av världen eller struntar i att ta itu med en rad andra akuta miljöproblem som kräver en lösning här och nu, för att plötsligt en dag inse att vi borde satsat helt annorlunda. Sammanblandning av miljö- och klimat har lett till att det läggs allt mer resurser på att minska utsläppen av koldioxid och med dessa åtgärder tror man sig också lösa miljöproblemen.
Klimatförändringar, tillsammans med deras sekundära effekter är mycket komplexa fenomen. Historien har lärt oss att förenklingar ofta leder till missförstånd och förvirring. De enkätresultat som pekar på att det råder konsensus i klimatfrågan är genomgående felaktiga eller misstolkade. Vad man egentligen är överens om är att människan förmodligen påverkar klimatet i värmande riktning genom fossil förbränning, inget mer. I vilken grad, vilken riktning och var rent geografiskt är helt andra frågor och därom tvistar helt naturligt de lärde.