Sök

Hur kan så små temperaturförändringar leda till så vilda gissningar?

Kapitel 3 i sin helhet från upplaga 2 av boken Klimatkarusellen - vilka frågor kan besvaras?


Nedan följer ett mejl som jag nyligen fick av en disputerad fysiker. Vi kan kalla honom Erik. Jag känner honom inte men av hans mejl att döma tror jag att han är en kunnig och reflekterande person. Erik beskriver sin frustration över hur känslor idag tillåts styra över verkligheten och han tar upp det absurda konsensusbegreppet. Allt detta är för mig känt sedan lång tid tillbaka. Det som gör mig ledsen och nästan uppgiven är när Erik i ett av sina mejl bekräftar min starka oro, dvs. att han måste vara anonym. Han kan inte förmedla sin kunskap och åsikter offentligt. Varför inte då undrar jag. Jo han är fortfarande beroende av en försörjning, vill varken bli utfryst eller bli av med jobbet. Ja Erik, jag håller med! Visst är det är en märklig värld just nu, på många sätt.


"Hej Elsa!

Ja, det är en märklig värld just nu, på många sätt. Folk är sannolikt ”mer oroliga” än vad man brukar vara, med multifacetterad förklaring i form av snabba nyhetsflöden, krig i närområden, Ryssland och Kina som kör på med diktaturfasoner (som verkar funka just nu...), och vi i västvärlden lever i en postmodernistisk bubbla där man ifrågasätter alla kunskaper och industrialiseringen som byggts upp efter andra världskrigets slut och istället fokuserar på vad folk KÄNNER istället för det som bevisligen kan mätas och är korrekt. Det kapitel du hänvisar till låter högst intressant. Det som slår mig som disputerad forskare är att akademin verkar helt enkelt okunnig om hur man bedriver forskning. Och när detta slås samman med att man får pengar för ”fokusområden” som genus och klimat, så styrs forskningen mycket mer än vad folk förstår, och vad som är vettigt ur vetenskapssynpunkt. Det här med ”97% konsensus” är så dumt så jag vet inte vad jag ska göra. Om man läser på (vilket ingen journalist verkar vilja göra) så ser man att siffran är helt fel, för att folk inte vet hur man mäter. Om man sorterar bort folk i tre led och sen ställer ledande frågor, så får man faktiskt det svar man vill ha. Det påminner om dom här meningslösa snabbutfrågningarna som P3 kör, eller som man också ser ibland på tv-debatter. ”– Köttfärssås eller veganskt?”, ”– Orban eller Macron?” eller klassikern ” – Har du slutat slå din fru?” Och varför går inte SIFO eller Novus ut med ett fördömande av mätmetoden? Borde en av de viktigaste frågorna i västvärldens historia, som idag får tusentals miljarder kronor, kunna kräva ett bättre vetenskapligt underlag? Och vetenskap byggs inte genom ”omröstningar”. Om 3 av 5 vetenskapsmän tycker att månen är grön ost, så är det inget bevis! Vetenskap byggs genom kunskapsframtagning, mekanismförslag, test av mekanismerna, utvärdering av mekanismerna, och nya bättre förslag på mekanismer. Sen måste man slå fast om det finns flera mekanismer och vilken/vilka av dom som påverkar mätresultatet mest. När jag läste min grundutbildning (Teknisk Fysik med Materialvetenskap) så hade jag en mycket speciell lärare i kursen Mekanik 1 – nämligen Lundensaren Hans-Uno Bengtsson. Utöver att han var högljudd på skånska och lärde mig massor av fysik så lärde han mig en av de viktigaste sakerna inom fysik: begreppet storleksordning. Du kan det redan, men många personer är inte tränade i att förstå vad det innebär. Om du vrider upp termostaten på ditt element, så får du sannolikt någon grad högre temperatur i ditt rum efter några timmar. Men om ditt rum är granne med solen, så kommer du inte kunna mäta någon skillnad. För då är temp 5000 grader och ditt elements värmning ger varken till eller från. Samma sak är det med IPCC och Pär Holmgren och Johan Rockström – dom säger att ”vi har ingen bättre beskrivning av vad som reglerar temperaturen på jorden nu än CO2-halten”, och så är dom klara där... men då gissar dom ju bara. Och när man sen ändrar gamla mätdata för att få kurvorna att stämma med teorin så skjuter man ju sig själv i foten. Skulle inte vanligt folk kunna kräva att man VET innan man t.ex. ger skattepengar till detta? Det som gjorde att jag blev så engagerad första gången var när jag såg ”An Inconvenient truth” på min dator och tog en skärmdump på Al Gore när han pekade på Temp och CO2-kurvan, och sa att ”ni ser ju alla att dom hänger ihop”. Han gör då det vanligaste felet i tolkningen av mätdata: att tro att bara för två kurvor verkar röra sig ungefär lika så vet han att den ena styr den andra. Jag frågade mig direkt: kan det inte vara tvärtom: att temp styr CO2-halten, eller att båda två styrs av något annat som vi inte ser här? Jag tog då en enkel linjal på min skärmdump och såg det jag befarade: på flertalet ställen så går temp upp FÖRE CO2-halten gör det. Då fattade jag att det var en bluff alltihop. Om deras egna data bevisar att deras påstådda mekanism inte stämmer, så faller hela korthuset samman. När jag läst mer litteratur om just detta så blir det ännu mer tydligt, men samtidigt svårt för gemene man att se, nämligen att CO2-halten lackar 800 år efter temperaturhöjning i en skala, och en annan variation i närtid, t.ex. natt och dag. Jag arbetar med en egen presentation hemmavid där jag försöker göra det svåraste: att förklara fysik på ett enkelt sätt, och ge vanligt folk en rad med enkla frågor att kräva svar på när man möter Rockström och Co. Den är inte klar ännu. Hoppas på att du får stor genomslagskraft. Du ska veta att det bubblar därute – i stort sett alla jag pratar med börjar förstå att det är en bluff. När inte ens Lennart Ekdahl verkar tillåta någon prata vetenskapligt om mekanismerna bakom, eller där ingen vill ta debatten samtidigt som alla larmrapporter haglar helt oemotsagda. Då är det något lurt på gång... :-)

Vänligen,

Erik"


Erik säger att Pär Holmgren och Johan Rockström bara gissar. Det är rätt att de bara gissar och det är acceptabelt att bara gissa. Men när man sedan beräknar resultatet av gissningen genom att beakta observationer, dvs. jämföra gissningen med verkligheten kan man dock bevisa om gissningen var fel. Man kan däremot aldrig ur vetenskaplig synvinkel bevisa att gissningen var rätt. Detta är vida känt i vetenskapliga kretsar och illustreras på ett enkelt sätt av Richard Feynman på Youtube. Karl R. Popper, en av 1900- talets främsta filosofer, poängterade ofta falsifikationens centrala roll som vetenskaplig metod. När IPCC:s modeller inte stämmer med verkligheten så bör det ses som ett bevis på att modellerna inte stämmer. De är bevisligen fel. Gissningen stämde inte! Det pågår en global uppvärmning men enligt satellitmätningar (den mest tillförlitliga mätmetoden av temperaturförändringar) ser den inte ut som klimatmodellerna visar.


Observationer i klimatsammanhang innefattar mätningar av temperaturen. Dessa mätningar visar snarare på en lugn temperaturökning under de senaste 20 åren, trots att utsläppen under samma tid har ökat dramatiskt. Samtidigt stiger havet men ytterst lite – och olika vid pol och ekvator. Tittar man bakåt är detta helt normalt. IPCC har inte kunnat förklara eller förutse en sådan utveckling. I NOAA’s (National Oceanic and Atmospheric Administration) rapport, State of the Climate report 2008, säger man att en period på 15 år eller mer utan uppvärmning indikerar en diskrepans mellan prognos och observation. Menar NOAA att modellerna i så fall inte stämmer? Om man jämför observationerna med modellerna så kommer man snart fram till att den verkliga uppvärmningen hittills under 2000-talet är ungefär hälften så stor som klimatmodellerna påvisar. Många människor blir förfärade eller rent av förbannade när man påtalar att temperaturökningen ur ett ”klimatperspektiv” är allt annat än dramatisk. Andra ser temperaturutvecklingen som i figur 1a i inledningen, dvs. med en tydlig ökning av temperaturen från 1979 och fram till och med det mycket varma året 1997/1998. Därefter anser man att uppvärmningen har uteblivit. Man talar inte sällan om att trenden är nära nog noll mätt som en anomali mot referensåret 1981–2010 genom satellitmätning UAH.


Vissa fysiker, däribland Leif Åsbrink som är teknologie Dr i molekylfysik från KTH, hävdar däremot att man inte bör tala om en ”trend” på det sätt som ligger till grund för figur 1a. Det liknar mest teknisk analys av en aktiekurs enligt honom. Leif Åsbrink har inte tagit ställning i den kontroversiella klimatfrågan men anser att mitt synsätt inte är fysikaliskt korrekt eftersom medelvärdesbildningen är för kort. Jag har på så vis blivit medveten om det mer korrekta sättet att betrakta temperaturförändringar som glidande medelvärden över en längre period, gärna 30 år. Då blir resultatet ca 0,11 grader Celsius uppvärmning per decennium och relativt lika över hela tidsintervallet på 40 år. Jag är ingen klimatexpert och är därför tacksam att Leif Åsbrink har hjälpt mig att förstå data lite bättre.


De blå kurvorna i figur 1b visar officiella satellitdata som hämtats på nätet från University of Alabama in Huntsville. De utgörs av månatliga mätningar för perioden 1979 till 2019 och är publicerade i juni 2019. Markmätningar är mycket osäkra av skäl som redovisas av Magnus Cederlöf i del 2. Men även satellitdata innefattar ett mått av osäkerhet där man också har ändrat i historiska data, av skäl som redovisats – men som för mig inte är helt lätta att förstå. Den senaste datarevisionen ändrade trenden från 0.14 grader per decennium till 0.11 grader per decennium. Medelvärdeskurvans utseende beror givetvis på hur historiska data har korrigerats.


Vid medelvärdesbildning över 30 år, i det fyrtioåriga intervallet 1979–2019, kan man bara räkna ut klimatet för perioden 1994 till 2004, den understa raden i figur 1b. Vi har även tagit fram medelvärdesbildningar för lite kortare tidsperioder: 13, 61, 119 och 239 månader.

För den andra kurva nedan är medelvärdesbildningen gjord över en period om 13 månader. Av kurvan framgår att medelvärdet följer de årliga variationerna mycket väl. När sedan tidsperioden för medelvärdesbildningen successivt ökar planar kurvan ut för att vid 359 månaders medelvärdesbildning (det nedersta diagrammet, 30 år) bli en i det närmaste rät linje.


När alla datapunkter inkluderas (även 1998) så ser man att lutningen på kurvan mellan åren 1979 och 1997 nu blir mindre än i min ursprungliga figur 1a, dvs. den visar på en lägre uppvärmning mellan dessa år. Den visar också på en något högre uppvärmning än i min figur 1a under följande år 1997–2019. Som jag nämnt tidigare blir uppvärmningen ca 0,11 grader Celsius per decennium över hela tidsperioden.







Figurer 1b: Medelvärdesbildning över olika tidsperioder: 13, 61, 119, 239 och 359 månader.


Koldioxidhalten i atmosfären medelvärdesbildad över 10 år är också nära nog en rät linje. Något krökt, men inte så mycket. Sambandet mellan temperatur och koldioxidhalt påstås vara logaritmiskt, inte linjärt. Detta innebär att temperaturen avtar logaritmiskt med halten. Om man förenklar och ändå antar ett linjärt förhållande mellan temperatur och koldioxid samt utgår från att uppvärmningen, 0.11 grader Celsius per decennium beror av koldioxid, så ger ökningen av 15 ppm koldioxid en temperaturökning på 0.11 grader.


Vad ska vi då tro om fossilförbränningen på lite längre sikt? På kort sikt kommer den fortsätta att öka men på längre sikt antagligen plana ut i takt med att de stora ekonomierna i Asien och Afrika fått igång toriumreaktorer i stor skala. Jag antar att det är först då vi kommer att se en kraftigt minskad användning av kol i dessa länder. Den högre halten av koldioxid i atmosfären leder också till att växtligheten i världen binder koldioxid mycket snabbare. Om man exempelvis antar att jämvikt uppstår vid ca 600 ppm så innebär detta att koldioxidhalten i atmosfären skulle öka med ytterligare ca 190 ppm och således öka jordens medeltemperatur med (190/15)*0.11=1.39 grader Celsius. Om temperaturkurvan planar ut med ökad koldioxidhalt så borde väl temperaturökningen bli ännu lägre än i min enkla beräkning? Givetvis kan man ha synpunkter på hur mycket koldioxidhalten ökar varje år.

Av IPCC:s senaste syntesrapport som släpptes 2014 (AR5) framgår att halten av koldioxid i atmosfären inte bör överstiga 450 ppm år 2100 för att ”sannolikt” ha en chans att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader. Medierna brukar också rapportera om detta, exempelvis Dagens Industri den 30:e januari 2019. Detta låter minst sagt alarmistiskt. Men finns det då anledning att vara orolig? Svaret kanske är JA om man tror på modellerna men bara då. Svaret är NEJ om man istället beaktar observationer, dvs. verkligheten. Om vi nu har en koldioxidkoncentration i atmosfären på 410 ppm så borde en ökning till 450 ppm, alltså med 40 ppm ge (40/15)*0.11 = 0.29 grader global uppvärmning. IPCCs modeller måste innehålla faktorer som förklarar varför temperaturen stigit så sakta under de senaste 40 åren. Vilka är de och kan vi lita på dessa faktorer?


Det är givetvis så att temperaturutvecklingen i vissa regioner, inte minst i stora städer, har varit exceptionell och utan motstycke. För flera av dessa fall finns det en logisk förklaring. Men för majoriteten av planeten ser inte uppvärmningen särskilt alarmerande ut. IPCC använder en temperaturserie som går under namnet HadCRUT4. Den startar från år 1850 och visar på en temperaturökning under 167 år (1850 till 2017) på 0,85 grader. Värt att notera är att data för denna temperaturserie började samlas in vid slutet av den lilla istiden. Den andra kända mätserien som mäter med termometer, ”The Central England Record”, togs i bruk redan 1659, under en av de kallaste perioderna på 4 500 år. Tidiga data från denna mätserie fångade också den extrema kyla som pågick från 1645 till 1715, Maunder Minimum. HadCrut-serien använder en referensperiod mellan 1961–1990. Det finns även en temperaturserie som kallas NCDC som använder referensperioden 1901–2000 och ytterligare en, GISS som använder en referensperiod mellan åren 1951–1980. Med referensperiod menar man vilken genomsnittlig temperatur som man mäter förändringen/avvikelsen mot, en så kallad anomali (avvikelse). I dessa sammanhang anses HadCrut-serien mer tillförlitlig än de två övriga som mäter avvikelser från en längre period bakåt i tiden. För samtliga av dessa mätningar görs administrativa ändringar. Speciellt för mätserierna NCDC och GISS gör man regelbundet justeringar av värden långt bakåt i tiden. Ändringarna beror på att man vill kompensera för mätstationer som ännu inte finns eller till följd av ny teknik för hur man beräknar medelvärden. Skälen kan vara många. Problemet är dock att dessa ändringar inte går att validera och därför kan man inte veta med vilken noggrannhet de har utförts. Utöver dessa tre kända mätserier finns det också satellitmätningar där UAH och RSS är de mest omtalade. Dessa har en kort historia och togs i bruk så sent som 1979. Satellitmätningarna är mer exakta och anses därför mer trovärdiga även om jag nyligen blivit uppmärksammad på att det även här görs revideringar av historiska data. Beräkningarna ovan och data i figur 1a och 1b baseras på satellitmätningar (UAH). Referensperioden för satellitmätningarna är normalt 1981–2010. Skillnaden mellan satellitmätningar och exempelvis HadCrut 4 är egentligen inte stor. HadCrut4 visar en trend på +0,16 grader Celsius per decennium samtidigt som satellitmätningen, UAH, visar en trend på ca 0,11 grader Celsius per decennium. Det som kanske är mer intressant är att modellerna visar en högre trend. En annan reflektion är att dessa trender (+0,16 och +0,11) innefattar det extrema El Niño-året 2016 som direkt kan hänföras till en naturlig variation. Om man istället beaktar tidsperioden 2000 fram till juni 2015 där man inte hade någon effekt av varken El Niño (ovanligt varmt) eller La Niña (ovanligt kallt) så visar trenden naturligt nog betydligt lägre värden. UAH ger då en mycket låg trend per decennium. Om man gör samma sak för HadCrut4 eller RSS så blir resultatet en trend på +0,1 grader Celsius per decennium. Detta stämmer mycket väl med vad Lewis & Curry (2018) (2) har kommit fram till när man har analyserat 100 år av globala temperaturer och förändringar i havens värmeinnehåll. Man kommer då också fram till att klimatet är hälften så känsligt för ökningar av fossil koldioxid som modellerna påvisar. Det finns givetvis uppfattningar som skiljer sig från min beskrivning och det tål då att debatteras. Att reagera med ilska och frustration kommer inte att ta oss närmare sanningen. Den huvudsakliga poängen är att vi inte kan utläsa från observationer att vi går mot flera graders uppvärmning på 100 års sikt. Det är ofullständiga modeller som visar på alarmismen. Figur 5 nedan visar temperaturvariationer i den nedre delen av jordens troposfär (0–11 km höjd) erhållna genom satellitmätningar.


Figur 5: Temperaturvariationer i den nedre delen av jordens troposfär erhållna genom satellitmätningar.


Mätningarna är månadsvis gjorda mellan 1979 och 2019. Den röda kurvan visar medelvärdesbildning över 13 månader. Mätresultaten har bearbetats av Dr. Roy Spencer (5) och Dr. John Christy (6) vid Alabama Universitetet, USA. De kalla och varma perioderna är direkt beroende av respektive 1991 år Pinatubo vulkan- utbrott och 1998 års El Niño. Kurvan bör innefatta samma data som min figur 1b. Som jag nämnt tidigare tycks det inte råda någon tvekan om att förbränning av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp som påverkar balansen mellan in öde av energi i form av solljus och ut öde i form av värmestrålning. Men vad gäller koldioxidens förmodade betydelse för den globala temperaturutvecklingen så vill jag gärna hävda att dessa tankar fortfarande befinner sig på hypotesstadiet. Felet är alltså att världens forskare arbetar intensivt för att hitta situationer som bevisar hypotesen istället för att göra det motsatta, dvs. finna situationer där hypotesen ser ut att vara fel. Detta kallas empirisk falsifikation och är ett betydligt mer effektivt sätt att forska än att söka efter överensstämmelse. Det är självklart att det alltid kommer att finnas många tillfällen som stöttar hypotesen, annars hade den ju aldrig formulerats från första början. Enligt den gängse vetenskapliga principen vore det inte helt orimligt om den grundläggande hypotesen om koldioxidens dominans för temperaturutvecklingen ifrågasattes i sin nuvarande form. En omformulering skulle då kunna göras för att komma ett steg närmare sanningen.


Vetenskaplig sanning kan inte bevisas. Den kan bara motbevisas. Under lång tid var Newtons beskrivning av gravitationen gällande sanning. Aldrig bevisad – givetvis – men inte heller någonsin motbevisad förrän för ungefär 100 år sedan. Då blev Newtons teori falsk medan Einsteins teori numera är gällande sanning.


För mig framstår det som uppenbart att satellitobservationerna tydligt visar att IPCC:s hypotes om koldioxidens stora betydelse helt enkelt är fel. Är inte detta både bevisat och oomtvistligt? Hur bör jag annars räkna och med vilken mer tillförlitlig och korrekt data än satellitdata för att komma till en mer alarmistisk slutsats?


Men de forskare som idag vågar visa på koldioxidhypotesens svaga punkter, genom så kallad falsifikation, anklagas för att vara betalda av oljeindustrin. Ur vetenskaplig synvinkel en katastrof. Läs mer om koldioxidhypotesens svaga punkter i kapitel 13. Empirisk falsifikation är inte bara ett viktigt kriterium inom vetenskapen men också något som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Idag ses alla tänkbara vädertyper eller former av extremväder som bevis för koldioxidhypotesens korrekthet vilket leder till att en falsifikation av hypotesen blir i princip omöjlig och den vetenskapliga karaktären går om intet. Klimatfrågan och koldioxidens stora påverkan på temperaturen börjar likna ett trossystem uppbyggd av ett antal framförhandlade konklusioner. Det är inget fel att basera sina åsikter på ett trossystem men vad har det med vetenskapen att göra?


Ole Humlum (11) argumenterar för hur viktigt det är för den fria grundforskningen vid landets universitet att hitta argument som går emot koldioxidhypotesen. Enligt honom är detta viktigt, inte minst för att motverka fundamentala fel i det politiska beslutsunderlaget. Även den svenske klimatologen Dr. Hans Jelbring vid Paleogeofysiska och geodynamiska enheten vid Stockholms Universitet har uttryckt en stark frustration över klimatvetenskapen och hur den bedrivs idag.

”Klimatvetenskapens dysfunktionella natur är inget annat än en skandal. Vetenskap är alltför viktigt för samhället för att missbrukas på det sätt som skett inom klimatvetenskapen. Etablissemanget som förordar en global uppvärmning har aktivt motarbetat forskningsresultat som har presenterats av forskare som inte håller med dogman från IPCC.”


Astrofysikern Dr. Pål Brekke, senior rådgivare till Norska Space Center i Oslo, har publicerat mer än fyrtio granskade vetenskapliga artiklar om solen och solens samverkan med jorden är inne på samma linje.

”Den som hävdar att debatten är över och att slutsatserna är vederhäftiga har ett fundamentalt ovetenskapligt förhållningssätt till en av vår tids mest betydelsefulla frågor.”


Grundfelet kanske ligger i att det inte ingår i Klimatpanelens uppdrag att beakta klimatförändringar som ligger utom människans kontroll. Lite förenklat skulle man kunna säga att IPCC enbart har till uppgift att försöka bevisa koldioxidhypotesen. Därmed blir det människans användning av fossila bränslen som i alla lägen är boven i dramat eftersom dessa utsläpp anses i hög grad påverka atmosfären i värmande riktning. Om man misslyckas med sitt uppdrag att bevisa koldioxidhypotesen har inte denna klimatmiljardindustri något berättigande. Det finns därför ett enormt motstånd mot att se några positiva scenarier för planeten. Arbetslösheten skulle öka, forskningsanslag dras in och prestige och karriär gå om intet för hundratusentals inblandade. Sannolikt skulle även vissa partier förlora sitt existensberättigande. För exempelvis Greenpeace och andra NGO:s som omsätter miljardbelopp varje år skulle ett nedtonat klimathot vara en ren katastrof. Man kan också fråga sig vad som skulle ske med alla barn och unga som genomlevt år av massiv indoktrinering att koldioxiden är historiens största hot.


En annan besvärande faktor med ett nedtonat klimathot är också alla de miljöskatter som allmänheten idag betalar för i stort sett allt vi gör. Hur skulle man då kunna motivera denna stora skatteinkomst till staten?


Elsa Widding

0 visningar

Frågor om beställningar, leveranser

och fakturor:

info@klimatkarusellen.se

Kontakta Elsa:

elsa@klimatkarusellen.se