Frågor om beställningar, leveranser

och fakturor:

info@klimatkarusellen.se

Kontakta Elsa:

elsa@klimatkarusellen.se

Sök

Har politiken lämnat vetenskapen bakom sig?

Sveriges övergripande klimatmål är att nå noll nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045 och att därefter ha negativa nettoutsläpp. Detta långsiktiga mål kompletteras med ett antal etappmål. Klimatmålen och det planerings- och uppföljningssystem som regleras i klimatlagen (2017:720) utgör, tillsammans med Klimatpolitiska rådet, Sveriges klimatpolitiska ramverk. Det trädde i kraft den 1 januari 2018 efter att ha antagits med bred majoritet i riksdagen.


Men var finns den vetenskapliga dimensionen i allt detta? Vem eller vad säkerställer att målen revideras med hänsyn till ny forskning inom klimatområdet? Målet fossilfrihet bygger på rädslan att vårt bidrag av koldioxid i atmosfären leder till en icke önskad temperaturutveckling. Beslutsfattarna tror att vi människor genom koldioxid kan styra temperaturen. Att det förhåller sig på det sättet är långt ifrån klarlagt. Ändå tycks ingen politiker fundera på hur man kan ändra målet om fossilfrihet i ett läge där det visar sig att slutsatsen om koldioxidens påverkan på temperaturen är felaktig. Alltför många har blandat ihop vad som är politik och vetenskap och därmed vilseletts att tro på att en föregiven konsensus duger som grund för lagstiftning. Idag tar man i praktiken stora beslut på rena gissningar. Detta är märkligt! Det kommer ständigt nya rapporter, inte minst kring hur känsligt klimatet är för atmosfärisk koldioxid. Vissa av dessa rapporter skulle kunna ligga till grund för ett förändrat synsätt som handlar om hur akut frågan om koldioxid i verkligheten är. En nyligen publicerad rapport ”No Experimental Evidence for the significant anthropogenic climate change av J. Kauppinen och P. Malmi vid i instituitionen för fysik och astronomi i Finland pekar på de låga molnens stora betydelse för temperaturen. Rapporten är ännu inte peer granskad och det går därför inte med säkerhet att dra några långtgående slutsatser av resultaten. Likväl är det intressant att de två forskarna pekar på allvarliga brister i den senaste rapporten från IPCC, AR5 som får till följd att klimatkänsligheten kraftigt överskattas.


Hur den globala temperaturen påverkas av ökade tillskott av koldioxid i atmosfären beror delvis på vilken klimatkänslighet som ligger till grund för beräkningen (hur mycket temperaturen ökar vid en fördubblad halt av koldioxid i atmosfären).  Lite förenklat kan man säga att koldioxidhypotesen består av två olika delar. Den första handlar om den till synes okontroversiella och strålningsfysikaliska delen där man anser att koldioxiden absorberar vissa frekvenser av infraröd utgående värmestrålning och ger en temperaturökning på en grad vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Detta är dock bara en uppskattning och bygger inte på några observationer. Den andra delen handlar om vattenångans förstärkningseffekt. Klimatlarmen baseras på rädslan att vattenångan i atmosfären förstärker koldioxidens värmande effekt. Givetvis skulle det istället kunna finnas en försvagningsmekanism som då gör att koldioxidens värmande effekt är mindre än en grad vid en fördubblad halt. I den vetenskapliga litteraturen finns ingen klar samsyn i frågan. Det går att finna värden på klimatkänsligheten som ligger nära noll men även värden som ligger många grader högre. För att uppskatta klimatkänsligheten använder de flesta forskare teoretiska GSM (globala cirkulationsmodeller). Dessa modeller ger ett högt värde på klimatkänsligheten med ett stort utfallsrum. Inte sällan ligger värden i intervallet mellan 2-5 grader Celsius. Men det saknas inte rapporter som visar att klimatkänsligheten ligger under 1.0 och där värdet har uppskattats utan att använda GSM. I den rapport som jag nämner ovan ”No Experimental Evidence for the significant anthropogenic climate change” hävdas exempelvis att problemet med IPCCs uppskattning av klimatkänsligheten i den senaste stora rapporten, AR5, som anger ett intervall på 1,5 till 4,5 grader är deras oförmåga att modellera påverkan från låga moln, någonting som IPCC också medger. Enligt rapportförfattarna är det dessa modellbrister som gör att bidraget från de naturliga klimatförändringarna framstår som små till skillnad från den fossila koldioxiden som får ett större genomslag och ser ut att spela en större roll för temperaturutvecklingen än vad som är fallet i verkligheten. De nämnda forskarna visar genom experimentella data att 1 procent mer låga moln ger 0,11 grader Celsius lägre temperatur. De kommer fram till att koldioxiden i princip inte ger något bidrag alls till temperaturförändringen. Klimatkänsligheten beräknas till 0,24 grader Celsius. Eftersom den mänskliga delen av den totala omsättningen av koldioxid i atmosfären ligger under 10 procent så anser de att människans extra tillskott av koldioxid till atmosfären helt saknar betydelse för klimatförändringar. Det är de låga molnen som styr den globala temperaturen.


Det är givetvis inte bara nya forskningsresultat och slutsatser som ska ligga till grund för hur klimatmålen sätts. Man kan ju också förvänta sig att den forskning som redan finns inkluderas i regeringens ställningstagande kring hur målen sätts. Redan för tio år sedan visade professor Björn Berg i sitt arbete ”Sequestration of carbon in the humus layer of Swedish forests – direct measurements” på nära nog koldioxidneutralitet i Sverige. Hur hänger detta ihop med målen om koldioxidneutralitet?


Det som undersöktes i Björn Bergs utredning var om det fanns en nettouppbindning av koldioxid i skogsmark eller inte. Uppsatsen trycktes 2009 med slutsatsen att Sverige nästan var koldioxidneutralt – man hade räknat och jämfört enligt Kyotoavtalet. Växande träd band 2/3-delar och upplagring i mark 1/3-del av det kol som bands. Att skogen var en viktig sänka – visst – det hade man en aning om redan innan detta gedigna arbete startade men att skogen fastlade de mängder koldioxid som den faktiskt gör var någonting nytt. Dessutom fanns ett kausalsamband för fastläggningen. Nyheten borde alltså ha varit av ett enormt samhällsintresse!


Men vad hände? – inget alls! Björn Berg sände runt uppsatsen i minst 50 exemplar till tidningar, partier, riksrevisionen, Johan Rockström, m fl. Endast två personer svarade – professor Sven Kullander på Vetenskapsakademien och professor Sören Wibe (SLU, Umeå) – de var entusiastiska över vad de ansåg vara ny och viktig information. Tyvärr dog båda forskarna kort tid därefter.


Björn Berg själv drog något år senare slutsatsen att koldioxid knappast var något att bekymra sig om – snarare tvärsom. Däremot började han på allvar undra – ’samhället’, ’alla’ pratade om koldioxid, men varför fanns då inget intresse för det som skedde i skogen?

Kanske är den här uppsatsen fortfarande den enda utvärderingen av upplagring i vår skogsmark. Upplagring i skogsmark och mekanismer har ju ett grundforskningsintresse, men alla debattörer som pratar om ’koldioxidneutralt’ – var är de och hur förhåller sig målen om negativa nettoutsläpp efter 2045 till denna viktiga information? Spelar det någon roll vad forskningen säger eller är det bara det politiska IPCC som gäller?  Är vårt kunskapssamhälle rent av i fara?


Ibland känns det som om våra politiker har hoppat på en karusell som snurrar nästan tom på både nytt och viktigt innehåll. Vill man ens ta del av den vetenskap som redan finns och som kan bidra till att finna klarhet i koldioxidens möjliga påverkan på temperaturen eller vill man det inte? Det klimatpolitiska rådet, vars uppdrag är att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat, åker med på samma karusell. Målen kommer först och hur verkligheten ser ut är underordnat i ambitionen att leverera en god uppföljning med snygga siffror. På rådets hemsida läser jag följande:


För att utvärdera den samlade politiken använder rådet ett brett angreppssätt, där vi förhåller oss till olika politikområdens påverkan på växthusgasutsläppens utveckling. Utifrån detta breda perspektiv granskar vi den samlade politiken i två dimensioner: ledarskap och styrning samt styrmedel. Med ledarskap och styrning avser vi den delen av politiken som handlar om mål, organisation och arbetssätt. Med styrmedel avser vi alla de beslut och politiska åtgärder som direkt påverkar medborgare, företag och civilsamhälle, såsom skatter och avgifter, regleringar, offentlig konsumtion och offentliga investeringar.”

Kanske följer man inte utvecklingen utanför det politiska IPCC utan istället ser det som sin överordnade uppgift att tala om för regeringen att man måste skynda på med ännu tuffare lagstiftning och åtgärder för att säkert nå målet om fossilfrihet till år 2045. Frågan som känns alltmer angelägen att få svar på är hur fel ute vi i Sverige egentligen är med våra planekonomiska klimatmål? Vad krävs för att dessa mål ska komma att revideras i takt med att synen på klimatfrågan förändras?


Min främsta invändning mot dessa mål är att de är dåligt förankrade i vetenskapen. Mina invändningar skiljer sig alltså inte så mycket från det som nu hörs från flera håll. I exempelvis Italien har ett nittiotal professorer och vetenskapsmän skrivit under ett upprop riktat till Italiens president ”Clima, una petizione controcorrente, mercoledì 19 giugno 2019. Forskarna efterlyser en balanserad klimatpolitik som tar  utgångspunkt i vetenskapen istället för i rena gissningar. Man vill att mindre resurser läggs på att försöka minska växthusgasutsläpp och  att mer resurser istället satsas på att värna miljön. Slutsatsen i uppropet är att det inte är vetenskapligt realistiskt att lägga ansvaret för jordens uppvärmning sedan förra seklet på människan.


Vi riskerar alltså att slösa bort skattepengar på åtgärder som möjligen minskar vårt bidrag av koldioxid i atmosfären men som inte kommer att kunna påverka klimatet ens om man räknar med en högre klimatkänslighet än vad satellitmätningarna förutspår. För är inte hela syftet med målen att kunna påverka klimatet i en riktning som motverkar en stundande klimatkris? Varför ska vi annars sluta att äta kött om det inte leder till någonting som ens går att mäta? Vad är det som ska bli så märkbart mycket bättre? Vi vill alla göra rätt och vara ansvarstagande individer men hur mycket ska egentligen symbolpolitiken få kosta och hur utbredd måste exempelvis energifattigdomen i Sverige få bli i framtiden innan någon lyfter få ögonbrynen och förstår det självklara?


Frågan är om man ens från det politiska etablissemanget har definierat HUR klimatet kan komma att påverkas om vi gör på det ena eller andra sättet? Man måste väl rimligtvis kunna besvara frågan hur mycket temperaturen kan komma att förändras om vi når fossilfrihet i jämförelse med hur mycket högre temperaturen kommer att vara om vi fortsätter med samma utsläppsnivå alternativt ökar densamma. Först då får vi ju en känsla för vad klimatåtgärderna är värda. Det räcker inte med att man slänger sig med X antal ton koldioxid hit eller dit. Innan jag låter klimatmålen påverka min familjs vardag vill jag naturligtvis veta om alla dessa åtgärder för att ställa om samhället till en enorm kostnad syftar till att dämpa temperaturutvecklingen med en hundradels grad eller kanske en tusendels grad vid seklets slut. Hur bråttom är det egentligen och hur kom man fram till just 2045?


Enligt Richard Lindzens beräkningar når vi då 2-gradersmålet 118 år efter det att halten passerade 400 ppm om nu klimatkänsligheten skulle råka vara just tre grader. Om klimatkänsligheten däremot är en grad så når vi samma 2-gradersmål efter 600 år, dvs. 482 år senare. Om den är mindre än en halv grad så borde vi hitta andra saker som är oändligt mycket viktigare att utforska än koldioxidens påverkan på temperaturen. Ur detta perspektiv framstår det för regeringen viktiga årtalet 2045 inte lika viktigt längre. Det betydligt viktigare är att ta till sig av tillgängliga data och forskning som rör klimatkänsligheten. I ett läge där man kommer till slutsatsen att klimatkänsligheten är lägre än vad man förutsatte när klimatlagen stiftades så måste man givetvis revidera lagen och anpassa siffrorna och ambitionen att minska vårt bidrag av koldioxid till atmosfären snarast. Att bara strunta i ny information kring detta ämne är skandalöst och andas vanstyre av en nation. Vad kan det bero på att det ändå sker? Kanske för att klimatfrågan är den ideala fråga som går att driva stenhårt politiskt utan att någonsin behöva stå till svars för den skada man genom sin okunskap om klimatet alternativ sina maktambitioner lyckas åstadkomma. Det är därför nu viktigare än någonsin att vi väljare, vanliga människor och skattebetalare, kräver en genomarbetad konsekvensanalys av de åtgärder som föreslås, innan vi låter det politiska etablissemanget slösa bort våra skattepengar.


Sverige står för under två promille av världens totala utsläpp av koldioxid. Denna siffra kommer sannolikt att minska även om Sverige i absoluta tal ökar utsläppen i takt med att kärnkraften fasas ut. Resten av världen ökar sin andel av koldioxid i atmosfären snabbare än vi. Detta är enkelt att förstå och därför inser många av våra politiker att det mesta vi gör på nationell nivå handlar om symbolpolitik som inte kommer att kunna påverka temperaturen i någon nämnvärd riktning. Likväl uppfattar flertalet att man arbetar för den goda sakens skull och har som naiv ambition att få med sig en stor del av världen på samma koldioxidfria resa. Dessa politiker kommer förmodligen inte att ändra uppfattning bara för att åtgärderna som företas ser ut att vara verkningslösa för klimatet. Men kommer våra politiker att ändra uppfattning om det visar sig att atmosfären inte alls är så känslig för koldioxid som man trodde när klimatlagen stiftades? Eller vad ska krävas för att man ska våga ompröva klimatlagen och klimatmålen?


Om klimatkänsligheten är 0,24 grader som den icke peer granskade rapporten indikerar ovan eller om den är drygt 1 grad Celsius i enlighet med Richard Lindzen uppskattning från satellitmätningar i ”The tropical skies falsifying climate alarm eller kanske rent av över tre grader i enlighet med IPCC:s bästa modellgissningar är jag inte rätt person att avgöra. Det som däremot blir alltmer tydligt är behovet av att regeringen tillsätter ett vetenskapligt råd som ser det som sin uppgift  att ta del av senaste forskningen, utvärdera synen på klimatkänsligheten och ifrågasätta densamma. För att klara detta krävs givetvis specialistkompetens inom relevanta områden med bäring på klimatfrågan, exempelvis inom fysikalisk kemi, biokemi, dynamisk meterologi, geofysik, oceanografi, astrofysik eller matematik. Det krävs också en god portion av integritet. Kanske går dessa personer att finna inom KVA (Kungliga vetenskapsakademin). Bildandet av ett vetenskapligt råd borde vara av betydligt större samhällsintresse än ett klimatpolitiskt råd som följer upp och prickar av efterlevnad av det politiskt planmässiga (planekonomiska) målet 2045.


Det är mycket som behöver revideras i svensk klimatpolitik. Varför inte börja med det allra enklaste, att ge det kidnappade lilla ordet ”klimatsmart” en mer relevant innebörd? Personligen tycker jag inte att ordet bör ha någon koppling till hur mycket vi varken andas, pruttar, konsumerar kött eller flyger. Att vara klimatsmart idag handlar snarare om att ta till sig av tillgänglig klimatvetenskap och sätta sig in i frågan. Klimatkarusellen bör fyllas med relevant innehåll.


Avslutningsvis vill jag tacka alla som har köpt min bok, Klimatkarusellen – vilka frågor kan besvaras? Intresset för boken har varit större än väntat och jag har fått många fina synpunkter. Boken går fortfarande att beställa på här.


Elsa Widding

340 visningar