Har polariseringen runt klimatet nått ända in i klassrummen?

Undervisningen inom miljö och klimat bygger inte sällan på politiska och ideologiska uppfattningar som idag präglas av en grön indoktrinering. I många svenska skolor är det inte längre tillåtet att ifrågasätta den hårt politiskt styrda vetenskapen runt klimatet. De av IPCC framförhandlade slutsatserna om klimatet ska till varje pris stå oemotsagda, ända in i klassrummen. Vittnesmålen från uppgivna föräldrar är också många. De barn som vågar ifrågasätta klimatlarmen blir inte sällan underkända eller utsatta för mobbing. Respekten för oliktänkande gäller inte längre inom miljö- och klimatområdet.

Hur kan det ha gått så snett så snabbt och hur kan skolan plötsligt glömma bort vetenskapens viktiga förutsättningar? Vetenskap handlar om att vara skeptisk och att ifrågasätta resultat. Man gör observationer och man bygger teorier kring de observationer man gör. En teori blir sedan vetenskaplig om man kan ange ett sätt att testa den och teorin klarar testet. Har man kommit fram till något bör man också kunna visa hur andra ska göra för att få samma resultat. Vad gäller hypotesen om koldioxidens påverkan på temperaturen så har denna inte klarat testet ännu. Det krävs mer ifrågasättande och bättre analyser innan vi fått de svar som krävs för att förstå vad som styr klimatet bortom modellernas värld. Men detta ifrågasättande finns det tyvärr alltför många som vill sätta stopp för idag, till och med i skolan.

Situationen blir inte bättre av att undervisningsmaterialet ibland innefattar direkta fel, bristande kunskap och slarv, problem som skolboksförlagen inte har klarat av att åtgärda. Ett exempel på brister är att barnen inte får lära sig om den positiva utveckling som pågår i världen. Varför glömmer man bort de viktiga indikationer som visar att utveckling går åt rätt håll? De största världsproblemen såsom svält, fattigdom och analfabetism, barndödlighet och luftföroreningar har i genomsnitt reducerats med 50 % mellan åren 1990-2015. Matvaruproduktionen ökar likaså. Produktionen av de viktigaste sädesslagen har fyrdubblats sedan 1960 och prognosen för fortsatt tillväxt är god. En av orsakerna är högre koldioxidhalt och temperatur. Är det inte längre viktigt att våra barn förstår världen utifrån bästa möjliga empiriska forskning?

I klassrummen ligger istället fokus på överdrivna klimat- och miljöproblem. Inte sällan struntar man i att förmedla de relevanta delarna av klotets klimathistoria med istider och varmare mellanistider. Sådan kunskap är givetvis helt avgörande för att eleverna ska få en nödvändig bakgrund för en balanserad och självständig reflektion om miljö- och klimatrelaterade frågeställningar. Klimathistorien visar en kraftig naturlig variation över alla tidsskalor med istider och mellanistider och med både varma och kalla perioder under mellanistiderna. Allt vi har sett av klimat, väder och oväder de senaste decennierna har människan upplevt tidigare.

Även under den moderna uppvärmningen (efter 1880) vet vi att glaciärer i alperna smälte mycket efter 1900, men att de senare frös till igen. Avsmältningen av glaciären på Grönland var kraftigare under perioden 1920-1930 än mellan åren 2000-2010. Under år 1924 var det lite is runt Svalbard och många forskare funderade på om Nordpolen skulle smälta. I skolan pratar man sällan om den stora värmepausen mellan 1945 till 1975 då temperaturen sjönk med ca 0,5 grader eller mellan 1998-2012 då temperaturökning var nära noll, trots att koldioxidutsläppen ökade kraftigt. Frågor som behandlar världens stora korallrev och havsförsurning är också bra exempel på direkta fel som barnen konfronteras med.

I klimatpanelens rapport från 1990 poängteras särskilt vikten av att iakttaga de naturliga klimatvariationerna. Klimatvariationer som i senare rapporter hamnat i skymundan och som dagens läroböcker inte tar någon större hänsyn till. Läroböckerna bygger istället på temperaturscenarios från datamodelleringar av klimatet. Dessa modelleringar har visat sig stämma dåligt med observationer, dvs. mätningar. Varför lär skolan ut en högst tvivelaktig sanning till våra barn?

Inom skolans naturvetenskapliga ämnen förmedlas kunskaper om den vetenskapliga metoden. Man utgår från observationer, definierar en hypotes som följs av experiment, nya observationer och därefter eventuell falsifiering av samma hypotes. Varför tillämpas inte samma metod inom klimat- och miljörelaterade ämnen? Givetvis borde klimatmodellerna diskuteras med utgångspunkt i samma metod.

Andra vanliga missuppfattningar som inte sällan presenteras som fakta i skolböckerna är att Stillahavsöarna är på väg att slukas av havet, att biobränslen och biodrivmedel är klimatneutrala och att elbilar är utsläppsfria. Skolan missar också en viktig fråga som brukar kallas ”The renewable energy paradox”. Om sol och vind ska öka sina marknadsandelar på världsbasis så måste den fossila energin växa parallellt. Sol och vindkraft behöver back up-energi när det inte blåser och solen inte skiner. Skolan har givetvis ett stort ansvar att förmedla kunskap om hur energisystemet fungerar och svårigheten att idag implementera en stor andel väderberoende kraft. Hur ska barnen annars förstå att satsningar på förnybar energi, såsom skett i exempelvis Tyskland, inte har resulterat i några större minskningar av koldioxidutsläpp? I Tyskland liksom i Sverige kommer utsläppen av koldioxid att öka i takt med att kärnkraften avvecklas.

Istället för att skrämma våra barn till klimatångest bör istället skolan och vuxenvärlden i övrigt förmedla att världen aldrig har varit en bättre plats för mänskligheten än idag. Många barn och unga är lätta att påverka, de saknar egna referenser och tror därför gärna på aktivister och andra som kommer med tydliga, kraftfulla och alarmerande budskap om klimatkris med svåra konsekvenser som följd.

Istället för att bidra till en polarisering är det skolans skyldighet att föra fram en balanserad syn och korrekt information inom miljö- och klimatområdet. Skolan bör också kritiskt granska uttalanden från FN och självklart förhålla sig kritiska till klimatpanelen IPCC:s modellresultat. En tydlig distinktion vore också på sin plats mellan modellresultat för framtiden och det som går att mäta här och nu.

Ett kritiskt förhållningssätt till vetenskapen borde vara en självklarhet och det mest effektiva sättet att nå så bra kunskap om vår omvärld som möjligt. Vetenskapens ståndpunkt förändras över tid men diskussionen måste få finnas där hela tiden, inte minst i klassrummen.