Frågor om beställningar, leveranser

och fakturor:

info@klimatkarusellen.se

Kontakta Elsa:

elsa@klimatkarusellen.se

Sök

Grupptänkandet leder oss fel

Ett par år efter jag slutade arbeta på Vattenfalls strategiavdelning började jag som bolagsanalytiker för Vattenfall, SJ och Green Cargo på enheten för statligt ägande på Regeringskansliet. Den här artikeln ”Grupptänkandet leder oss fel” är hämtad från en bok som jag skriver på och som handlar om huruvida klimatoron och alarmismen står i proportion till det verkliga problemet med den globala uppvärmningen. Jag vill belysa hur grupptänkandet inom energibranschen liksom inom Regeringskansliet ledde fram till Statens sämsta affär någonsin och poängtera hur grupptänkandet även inom klimatområdet riskerar att leda oss fel i analysen och slutsatserna. Alla springer åt samma håll och ingen vågar ifrågasätta politiska sanningar.


Under åren på Regeringskansliet låg jag ofta vaken om nätterna och förde en inre kamp med mig själv. Jag ville givetvis vara en lojal tjänsteman och leverera det som förväntades från politikerna. Samtidigt var det min överordnade uppgift att försvara värdet i de bolag som jag var ansvarig analytiker för. Grupptänkandet, både bland tjänstemännen på departementet och bland politiker kännetecknades tyvärr av att deltagarna ibland skärmade sig från både fakta och logik. Man trodde att någon annan i gruppen hade tänkt rätt kring de slutsatser som lades fram. I värsta fall överskuggades analysen av den politiska agendan. Detta resulterade i konformitet, bristande analys och censur av rena faktafel. Effektivt motades kritiskt tänkande och sunt ifrågasättande bort. Regeringen och Vattenfall lyckades på detta sätt driva igenom Nuonaffären, historiens sämsta affär. Men när verkligheten hann ikapp och misstagen var uppenbara ville man ändå inte acceptera hur affären hade gått till. Då skyllde man istället på en rad andra orsaker som helt riktigt försämrade utfallet av affären men som på intet sätt kan förklara bort vad man faktiskt visste innan affären genomfördes.  Ingen har hittills vågat stå upp för, och pekat på det underlag, ”fairness opinion”, som låg till grund för det slutgiltiga beslutet att genomföra affären och som ägaren själv hade beställt av en investmentbank.  Denna analys visade att köpet av Nuon skulle ge en initial avkastningen på under 3 % och efter cirka 10 år skulle avkastningen i bästa fall nå upp till drygt halva det krav som ägaren hade ställt på bolaget (11% på nettotillgångarna). Investmentbankens siffror var helt liktydiga med dem som jag hade redovisat flera veckor tidigare men som samtliga inblandade vägrat att ta till sig. Alla siffror baserades på bolagets siffror som också redovisats för styrelsen. Trots de usla siffrorna som presenterades för både närings- och finansdepartementet valde ministern bort att kalla till beredning med sina tjänstemän. Vi tjänstemän fick aldrig chansen att yttra oss.  Bara ett par timmar efter genomgången med investmentbanken fick jag veta att ägaren staten, dvs. näringsministern hade godkänt affären. Jag har svårt att tro att statsministern ens hann bli informerad. Det framstår för mig som helt uppenbart att Vattenfalls ordförande talade med Maud Olofsson och så var affären i hamn. Min tro är att Maud Olofsson ställde fel fråga till ordföranden: Kommer Vattenfall att uppnå sitt avkastningskrav även efter affären och svaret på det blev: Ja! Och hon lät sig nöjas med det. I stället borde hon givetvis ha frågat om själva förvärvet uppfyllde kravet, vilket det inte gjorde på långa vägar. (Övriga Vattenfall hade nämligen vid tillfället en lönsamhet långt över kravet).


Mina påpekanden och analyser för näringsdepartementet var inte populära. De resulterade i att jag blev utfryst och fråntagen ansvar, vilket gjorde att jag valde att säga upp mig.  Man ville genomföra affären och valde då att helt bortse från både analys, beräkningar och logiska resonemang.  I stället stressades man av att andra europeiska energibolag gjorde stora förvärv till höga värderingar. Dessa förvärv ledde också till stora nedskrivningar och förluster. Grupptänkandet var utbrett.


I likhet med Nuonaffären är även Vattenfalls försäljning av kolet i Tyskland ett bra exempel på grupptänkande, om än på ett lite annorlunda sätt. Vattenfalls styrelseordförande Lars G Nordström hävdade 2015 att den tyska brunkolsverksamheten hade blivit en belastning ”imagemässigt” för Vattenfall i Sverige och för att klara klimatmålen måste verksamheten säljas. Detta var givetvis mycket dåliga motiv för att lyfta ut brunkolsverksamheten ur Vattenfalls energimix och försöka sälja denna separat. Med klimatmål menade Lars G Nordström sannolikt Vattenfalls självpåtagna hållbarhetsmål att minska utsläppen till maximalt 65 miljoner ton koldioxid fram till 2020. Han hävdade att detta mål inte kunde nås utan avyttring. I tillägg till detta mål bestämde sig också Vattenfall för att tillväxttakten inom installerad förnybar kapacitet skulle vara högre än den genomsnittliga tillväxttakten för tio definierade länder i norra och mellersta Europa, det vill säga om flertalet företag på dessa marknader satsar fel så riskerar Vattenfall att plötsligt vara sämre än genomsnittet. Ett tydligt exempel på grupptänkande. Med facit i hand vet vi att Vattenfall fick nästan ingenting betalt för de tyska tillgångarna, köparen tjänade redan under de första 14 månaderna ca 2 miljarder kronor, utsläppen har inte minskat eftersom dessa anläggningar kör vidare och kommer att köra vidare under flera år framöver. Nu har Tyskland en plan att kolkraften ska avvecklas till 2038 men inte ens då lär köparna till anläggningarna stå utan intäkter. Den tyska staten kommer sannolikt att kompensera ägarna för nedlagd kolkraft. Till ett extremt högt pris har Vattenfall säkert nått sina hållbarhetsmål och man får hoppas att det känns bra i magen hos en och annan ansvarslös politiker, trots att man ytterligare en gång har belastat de svenska skattebetalarna med miljardbelopp.


Erfarenheterna från min tid på Regeringskansliet illustrerar hur grupptänkandet alltid straffar den som vågar tänka själv och som vågar föra fram en impopulär sanning.  Min starka övertygelse är att ett kritiskt tänkande och ifrågasättande är precis lika viktigt, för att inte säga avgörande, i klimatdebatten som inom alla andra områden där analys och logik leder till rätt prioriteringar och beslut. Klimatfrågan är idag alltför känslomässig. Skälet till att jag kallar frågan känslomässig är att den inte tål att debatteras. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet. Någonting annat vill man ju helst inte höra talas om. Även om vi vet att koldioxiden håller kvar värme i atmosfären och sannolikt också i någon mån bidrar till en uppvärmning så är det långt ifrån klarlagt varför temperaturen har ökat.  Likväl är den enda tillåtna uppfattningen idag att det just är våra utsläpp av koldioxid till atmosfären som har resulterat i den globala uppvärmningen. Istället borde man påvisa de faktiska osäkerheterna genom att formulera sig på ett mindre övertygande sätt som bättre illustrerar var forskningen står, exempelvis enligt följande: ”våra utsläpp av koldioxid kan ha bidragit till den globala uppvärmningen, fortfarande oklart med hur mycket.” Då hade man fått en vettig dialog mellan dem som ställer sig skeptiska till klimatlarmen och dem som ser frågan som helt avgörande för vår överlevnad. Man hade samtidigt öppnat upp för viktiga ansträngningar att också analysera andra hypoteser som kan ha påverkat den globala uppvärmningen under 1900-talet, kanske i större grad än koldioxiden.


Den stora frågan är givetvis om vi nu har gjort rätt analys om vart klimatet är på väg. Har vi dragit korrekta slutsatser om vad ett varmare klimat betyder eller ett kallare och har vi hittat de mest effektiva och verkningsfulla lösningarna på det problem som vi försöker att lösa i vår ambition att arbeta för ett hållbart samhälle och en bättre värld?


Målet måste vara att försöka förstå tillräckligt mycket för att kunna prioritera och lägga resurser på de åtgärder som gör skillnad, som bygger på logik och vetenskap istället för på konsensusbegrepp, alarmism, och domedagsprofetior. Det enda vi med stor säkerhet tycks veta är att behovet av energi kommer att öka i framtiden och att en säker och stabil tillgång på energi är förutsättning för välfärdssamhället och ekonomisk utveckling. Grupptänkande i alla former och sammanhang leder oss fel.


Elsa Widding

108 visningar