Energifattigdom, fortsatt ökade utsläpp och demokratihot
Den förnybara produktionskapaciteten i form av vind och sol växer kraftigt i Kina och Indien men eftersom elanvändningen ökar så mycket och snabbt kommer inte denna ökade kapacitet av förnybar energi att leda till lägre utsläpp av koldioxid. Istället leder elektrifieringen till motsatsen, dvs. kraftigt ökade utsläpp av koldioxid. Det är inte omöjligt att elektrifieringen kommer att gå ännu snabbare. Klart är att Kina och de flesta andra länder ökar sina utsläpp så som utlovades 2015 när Parisöverenskommelsen gjordes upp. Kina skulle ju öka med 10,871 mdr ton.
Många fattiga länder ser inte heller hotet om en potentiell temperaturökning, till följd av mer koldioxid i atmosfären, som ett lika stort hot som fattigdom. Under en kort period för snart femton år sedan läste jag vid ett universitet, INSEAD i Singapore. I min klass var vi cirka 35 elever som kom från 20 olika länder, däribland flera från Asien. Till min och mina europeiska klasskamraters förvåning fick vi lära oss av våra asiatiska professorer att ”social welfare”, dvs social rättvisa kom långt högre upp på önskelistan än demokrati. Social rättvisa och att lyfta människor ur fattigdom var alltså viktigare än att till varje pris påskynda demokratiprocessen. Jag tror att resonemangen när det gäller att minska klimatutsläppen följer ungefär samma logik. Samtidigt känner jag en stor skräck inför de krafter som i västvärlden vill ge upp demokratin för ett överstatligt organ som ska rädda planeten.
Exempelvis Johan Rockström och Anders Wijkman menar att faran med klimatförändringen är så stor att vår jord eller snarare vårt liv på denna planet hotas. Och det påstås vara bråttom. Det är dock med klimatfrågan som med de flesta andra vetenskapliga problem att det råder vitt skilda uppfattningar, speciellt vad gäller hur bråttom det är. Detta är ingenting konstigt i sig. Det som är nytt i sammanhanget är att både Rockström och Wijkman förordar en ny världsordning, där klimatfrågan ska lyftas upp till ett globalt styre, överordnat stater och deras sammanslutningar, typ EU. Förutom att Rockström och Wijkman sannolikt gärna ser sig som deltagare i detta överordnade organ, är tanken på ett sådant rätt obehaglig.
Redan på EU-nivå har vi problem med demokratiunderskott. Ett överstatligt organ med direktiv – eller till och med beslutanderätt – i klimatfrågor och allt vad som ligger i begreppet klimatpåverkan, är så långt ifrån folkviljan som man kan komma. Elitismen ska få råda – se bara på FN:s klimatpanel IPCC och de politiska slutsatser som där har dragits. Vad är det som säger att en global överstyrelse ska göra bättre ifrån sig i att ta till sig vetenskaplig analys? Därtill med den överhängande risken att det kan komma att spenderas enorma summor på projekt som ger mycket liten utdelning? Man får hoppas att ledarna för världens stater uppfattar problemet och värnar demokratin. För i förlängningen riskerar vi annars att vi genom våra folkvalda, och inte genom tvång, åstadkommer en totalitär världsordning. Det finns de som förespråkar att vi t ex ska kvotera människors flygresor, att vi ska begränsa människors matvanor etc. Ska vi gå mot en situation som den som vi nu ser utvecklas i Kina – dvs att en kontroll huruvida man är en god medborgare eller ej i ett slags poängsystem? Tanken är skrämmande lik Orwells 1984.
Många av medlemsländerna inom FN och IPCC representeras av icke demokratiska stater. När Bolivias president Evo Morales talade i Paris inför det stora klimatmötet 2015 utgick han från en deklaration som G77 undertecknade i Santa Cruz 2014 vilken man kan översätta till att ”Kapitalismen måste krossas”.
Johan Rockström och Anders Wijkman åberopar en ny ekonomisk logik och skriver i en av våra största dagstidningar Svenska Dagbladet: ”Parallellt med valutakris befinner vi oss just nu i en global kris där den gängse ekonomiska modellen uppvisar allt allvarligare brister”.
Professor Jörgen Randers går ett steg längre och precis som ett flertal andra så kallade experter lyfter han fram diktaturen Kina som förebild:
”Demokratin måste pausa för att lösa klimatkrisen. Ett elitstyre är bättre än demokrati- i alla fall om världen ska lyckas lösa den akuta klimatkrisen”
En av de främsta företrädarna för FN:s klimatpanel, Dr. Ottmar Edenhofer, co-chair of working Group 3, verkar ha insett att den globala uppvärmningen inte riktigt är så påtaglig som man kanske först trott och i en intervju den 13:e november 2010 säger han följande i en intervju med Dr. Charles Battis:
”We (UN-IPCC) redistribute de facto the world´s wealth by Climate Policy…”
“One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy. This has almost nothing to do with environmental policy anymore…”
I Sverige ser vi nu att statliga projektmedel går till att under en fyraårsperiod studera ”omställningen till en grön ekonomi ur rättvisesynvinkel”, dvs samma synsätt fast på lokal svensk nivå.
Även om de totala utsläppen i världen kommer att öka kraftigt så kan man tänka sig att utsläppen i vår del av världen kommer att kunna minska, delvis till följd av en fortsatt utbyggnad av vindkraft framförallt som ett resultat av en successiv övergång från kol till gas i Europa där äldre kolkraftverk konverteras till gas. En av de stora utmaningarna för Europa, liksom i alla andra delar av världen är dock att den fossila kraften behövs för att reglera mot sol och vind när det inte blåser. Systemet har långt ifrån den flexibilitet som krävs för att möjliggöra ett fossilfritt energisystem även om ambitionerna att bygga om elnäten till en enormt hög kostnad i hela Europa är stora. Tyskland är ett exempel på ett land som satsat oerhört mycket pengar på att ställa om sitt energisystem med en kraftig utbyggnad av vind och sol utan att utsläppen av koldioxid har minskat något nämnvärt. Det som däremot har hänt är att allt fler människor har fått svårt att betala sina elräkningar och energifattigdomen är utbredd. Tyskland och tyska politiker har givetvis tvingats inse att målet för 2020, som skulle innebära en minskning av koldioxidutsläppen med 40 % jämfört med 1990 års nivå, är långt ifrån möjliga att nå. Det orealistiska målet med en utsläppsminskning på 55 % för 2030 ligger dock kvar vilket bekräftar bilden av att politikerna ofta satser på långsiktiga mål för att nå kortsiktiga fördelar. Det som är märkligt är också att Tyskland gärna kritiserar USA som ju är det land som på allvar lyckats få ner sina utsläpp genom en kraftig övergång från kol till gas, samtidigt som Tyskland har misslyckats. I Tyskland spelar man på rädsla och känslor snarare än förnuft och hänsyn till den egna befolkningen. Jag vill helst inte tänka på vilken väg som nu håller på att stakas ut för Sverige.
Utsläppen av koldioxid i en stor del av världen kommer fortsätta att öka i snabb takt, framförallt till följd av en ökad utbyggnadstakt av kol för att möjliggöra den kraftigt ökade elanvändningen i Kina och Indien. Som ovan nämnts har den fattiga delen av världen som sin största och viktigaste prioritering att lyfta fler människor ur fattigdom. Sedan 2014 har Kina med stor framgång fokuserat på att minska luftföroreningarna. Ett effektivt sätt att minska dessa farliga luftföroreningar är att byta ut gamla kolkraftsanläggningar mot nya med radikalt lägre utsläpp av såväl kväve som svavel. Även utsläppen av koldioxid halveras när äldre kolkraftverk byts ut mot moderna med högre verkningsgrad, men resultatet blir ändå ökade utsläpp av koldioxid eftersom elanvändningen samtidigt växer i snabb takt.
Flera av Kinas ledare tycks till och med ta lätt på frågan om global uppvärmning, vilket möjligen beror på att Kinas främste paleoklimatolog, tidigare vice president för den kinesiska vetenskapsakademin, Ding Zhongli, hävdar att det saknas vetenskapligt stöd för något samband mellan temperaturökning och koncentrationen av atmosfärens koldioxidhalt. (Darwall sid 328).
BBC News rapporterar den 26:e september 2018 att Kina bygger hundratals nya kolkraftverk. Det rapporteras att man med hjälp av satelliter har identifierat ytterligare 259 GW kolkraft som är på väg att färdigställas, trots Beijings uttalade motstånd mot en så kraftig ökningstakt. Dessa 259 GW motsvarar ca 250 stycken Ringhals reaktorer eller lika mycket som hela kolkraftskapaciteten i USA. Kinas regering har inte lyckats stoppa dessa projekt eftersom det är de lokala myndigheterna i Kina som beslutar om nya kolkraftverk. Idag har Kina ca 1000 GW kolkraftskapacitet och med de nya kraftverken kommer denna siffra att öka med ca 25 %. De globala utsläppen av koldioxid kommer således fortsätta att öka kraftigt.
I takt med att kärnkraften i Sverige avvecklas kommer Sverige i likhet med andra länder att bli beroende av mer fossil energi, troligtvis gas. Mer vindkraft kommer att påskynda avvecklingen av kärnkraft och leda till högre koldioxidutsläpp. Förhoppningarna om ett fossilfritt energisystem är i dagsläget i praktiken omöjligt att förverkliga. Det enda sättet tycks vara att bygga nya kärnkraftverk. Men ny kärnkraft är idag inte konkurrenskraftigt mot vindkraft och vindkraften klarar sig inte utan fossilkraft när kärnkraften är nedlagd. Det blir ett moment 22 med periodvis mycket höga elpriser. Trots en ökad digitalisering och elektrifiering av många sektorer kan efterfrågan på el i Europa begränsas till följd av ökad energieffektivisering. Omställningen av energisystemet till mer förnybar kraft leder dock till massiva investeringar i energisektorn, så även i Sverige. Dessa investeringar leder i sin tur till ökade kostnader för konsumenten med risk för att en utbredd energifattigdomen blir verklighet även i Sverige. Många har redan fått erfara kraftigt ökade elnätskostnader med argument om att omställningen kräver nya investeringar. En sämre effektsituation kan också påverka elpriserna uppåt på lite längre sikt. En konsekvens av ett sämre elsystem med lägre förutsägbarhet (effektbrist) leder till att industrins investeringar hamnar utanför Sveriges gräns vilket i en förlängning påverkar välfärden negativt.
Elsa Widding